Anela Murguz: Frukta amerikaniseringen – inte balkaniseringen
Representanthusets talesman Nancy Pelosi har vid tidigare tillfällen undvikit frågan om riksrätt mot USA:s president Donald Trump. Erfarenheterna talar för att en sådan process ofta leder till ökad polarisering. Så ja, hennes långa tvekan kan man känna sympati för. Varför skulle man vilja bidra med ytterligare splittring i ett redan splittrat USA? Men omständigheterna kring det telefonsamtal som ägt rum mellan Trump och Ukrainas premiärminister Volodymyr Zelenskyj gjorde det omöjligt för Pelosi att skjuta ifrån sig frågan. Nu blev inledandet av en riksrättsprocess oundvikligt.
Republikanerna har sannerligen förändrats under Trumps tid som president. I många avseenden är partiet inte längre igenkännbart. Frihetsbegreppet har inte bara fått en annan innebörd, det är också ett ideal som inte är lika högt ställt längre. Något som det inte talas om lika ofta, i alla fall inte i Sverige, är att även Demokraterna dragit åt en annan riktning än den man är van vid.
Partiet lämnat större utrymme åt företrädare vars politiska affärsidé är att driva identitetspolitik, vilket i sin tur också spär på ytterligare splittring och polarisering. Med detta i bakhuvudet är det inte särskilt svårt att förstå varför den högtippade presidentkandidaten Elizabeth Warren gjort stort nummer av att hon har rötter hos ursprungsbefolkningen, något som hon har fått pudla för i efterhand.
Men det hindrade inte Warren från att fortsätta fara med osanning när hon så sent som för några veckor sedan hävdade att hon fått sparken från ett tidigare jobb för att hon var gravid. I efterhand har det visat sig vara direkt felaktigt, då det finns dokument som i själva verket visar på att anställningskontraktet i fråga förlängdes.
Varför tar en politiker som aspirerar på att bli landets president sådana risker? Jo, det bottnar i en övertygelse om att det till vilket pris som helst lönar att göra sig populär bland kvinnor och andra minoritetsgrupper. Och i sann identitetspolitisk anda spelar det sakpolitiska mindre roll – allt handlar om vem som är avsändaren, och att denne är ett offer nog.
År 2014 gjorde identitetspolitiken sitt stora intåg i Sverige. Vem som sa vad blev viktigare än vad som sades. Människors kön och etniska bakgrund skulle till varje pris kartläggas, analyseras och i bästa möjliga mån särbehandlas positivt. Man importerade konfliktlinjer som länge funnits i USA och försökte applicera det i svensk kontext utan någon som helst tanke på att USA och Sverige är två diametralt olika samhällen med varsin historia.
Fenomenet märks allra tydligast i debatten om de svenska utanförskapsområden där en populär förklaringsmodell till stenkastning och bilbränder varit att det skulle vara en motreaktion mot bland annat polisens hårda handskar. I den nyligen utkomna boken Förorten av Peter Esaiasson (Timbro förlag) träder en annan bild fram. Många av de boende i Hjällbo och Bergsjön uttrycker en hög grad av tillit till polisen. Och de som inte känner tillit gör det inte för att polisen skulle vara repressiv och hård, utan för att den uppfattas tillmötesgående så till den grad att gängen inte respekterar myndigheten.
När svenska företeelser analyseras och formuleras jämt och ständigt utifrån en amerikansk kontext riskerar man att få en fel bild av Sverige. Frukta därför amerikaniseringen, snarare än balkaniseringen, av svensk politisk debatt.
