Murguz: De som aldrig fick leva

Ledare Artikeln publicerades
11 juli varje år hålls en större begravningsceremoni för de offer vars kvarlevor identifierats under det gångna året.
Foto: Amel Emric
11 juli varje år hålls en större begravningsceremoni för de offer vars kvarlevor identifierats under det gångna året.

Jag tänker ofta på Fatima Muhic. Vi är båda födda 1995. Men hon fick aldrig ta sina första steg, gå klart grundskolan, börja studera, bli kär och få sitt drömjobb. Hon fick aldrig leva. Samma natt som hon föddes den där varma julinatten dödades hon. Resterna av hennes lilla kropp identifierades arton år senare och först då kunde hennes mor ge henne ett namn. Fatima.

Fatima är en av Srebrenicas 8 372 offer. Det är poängen med folkmord. Varenda en ska bort. Även de små, försvarslösa. I dag har det gått 24 år sedan de hemska scenerna tog plats i den lilla staden i östra Bosnien. I år väntas 33 personer begravas vid den årliga minnesceremonin i Potocari strax utanför Srebrenica.

Hittills har över 6 600 offer för folkmordet begravts i Potocari. Sökandet efter de resterande 1 000 personerna fortsätter. Det är på grund av att förövarnas högst strategiska förflyttningar av massgravarna, för att på så sätt undanhålla bevis, som det kan ta flera decennier innan offer kan identifieras och familjerna få åtminstone lite frid.

Det var nog inte detta avslut forna Jugoslavien, som Bosnien var en del av fram till upplösningen år 1992, hade hoppats på när järnridån föll tre år tidigare och landet befriades från kommunismens bojor. Historien hade ju nått sitt slut, för att parafrasera Francis Fukuyama.

Samma år som Jugoslavien upplöstes skrev Fukuyama sitt uppmärksammade verk The End of History and the Last Man. I den vidareutvecklade han sin teori från 1989 om att den liberala demokratin hade gått segrande ur kampen mot kommunismen och nu saknade den större alternativa utmanare.

Men historien fortsatte. Enligt den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington (Foreign Affairs, 1993) skulle världsordningen nu återgå till ett normalläge där skiljelinjen skulle gå mellan religioner, civilisationer och kulturer, inte ideologier och ekonomiska system. Ett exempel på den nya världsordningen var just kriget i forna Jugoslavien.

Frågan är om inte denna världsordning började redan innan Jugoslavien krackelerade på riktigt. Närmare bestämt den 28 juni 1989 när en miljon människor samlades strax utanför Pristina i Kosovo för att lyssna på den nyvalde jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevics tal. Talet utmärkte sig på så sätt att det var första gången en jugoslavisk politiker upphöjde ett av folkslagens kultur och historia.

I en essäserie i fyra delar om frihetsåret 1989, utgiven av marknadsliberala tankessmedjan Timbro, har statsvetaren och Timbros förslagschef Andreas Johansson Heinö, som också är krönikör här på ledarsidan, beskrivit Milosevics tal som ”en manual för vår tids nationalistiska partier”. Därmed är inte året 1989 enbart början på frihetens era. Det var också då nationalismen gjorde comeback.

I en SVT-dokumentär som sändes i våras kan man följa rättegångsprocessen mot en av Milosevics närmaste män, generalen Ratko Mladic. Slutligen dömdes han till livstids fängelse för att ha orkestrerat folkmordet i Srebrenica och i dokumentären skildras också den hjältestatus Mladic fått i vissa led. Han var ju den som skulle befria Europa från muslimerna. Dagens Nyheters ledarsida (10/4) skrev då om detta stötande fenomen och att ”ingen lag tvingar historien att upprepa sig, men det vore ändå oklokt att ignorera den”.

Att lära sig av historien är nyttigt, men att bli besatt av den är farligt. På denna dag för 24 år sedan stod Mladic på plats i Srebrenica och utlovade oblygt ”hämnd mot turkarna”. Det är problemet med de forna jugoslaviska staterna. Alla tittar bakåt i stället för framåt och söker legitimitet för tidigare förlorade slag i historien.

Ur historiedyrkan uppstår hjältar. Sedan krigets slut har såväl de serbiska som bosniakiska och kroatiska hjältarna blivit ännu fler. Men enligt den tyske filosofen Friedrich Hegel är det bara olyckliga nationer som är i behov av hjältar. Med andra ord riskerar de som tittar bak att åka av vägen. Med sig tar de tusentals, lika oskyldiga som Fatima, som inget hellre ville än att leva.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.