Murguz: Dags att kasta ut det lågaffektiva bemötandet – igen

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Bättre att slänga ut en elev som bråkar än 29 som inte gör det.
Foto: JESSICA GOW / TT
Bättre att slänga ut en elev som bråkar än 29 som inte gör det.

Hur många gånger kan lågaffektivt bemötande missförstås innan man inser att det är metoden i sig det är fel på?

Återigen har en intensiv debatt om lågaffektivt bemötande i skolan blossat upp. Denna gång efter en TV-debatt mellan skoldebattören Isak Skogstad och psykologen Bo Hejlskov Elvén, där Hejlskov Elvén på fullt allvar tyckte att man skulle köra ut övriga 29 elever ur klassrummet när en elev får för sig att slänga möbler i klassrummet och låta denne kasta av sig innan läraren agerar.

Lågaffektivt bemötande är en metod för hur beteendeproblem bör hanteras och handlar om att skolpersonal ska möta dessa problem genom att behålla lugnet och inte agera i affekt. Metoden grundar sig i föreställningen om att barn vill göra rätt bara de kan och var till en början främst riktad till barn som av olika skäl, till exempel diagnoser, inte kan reglera affekt. Dessvärre finns en tendens att omhulda trender utan någon vidare eftertanke, så även i skolans värld. Lågaffektivt bemötande är ett exempel på detta och har kommit att tillämpas i fall där eleven inte har några svårigheter med att reglera affekt.

En grundskola i Stockholm larmade tidigare i år att lågaffektivt bemötande i själva verket ledde till ökning av hot och våld på skolan. Året dessförinnan hade personalen fått en utbildning om metoden innan den implementerades på skolan. Personalen skulle nu möta utåtagerande elever med lugn och utebli med tillrättavisningar. Resultatet blev ökat hot och våld mot såväl elever som lärare, och det fanns till och med en oro över att vissa elever ”tagit över skolan”. När Göteborgs-Posten kort därefter gjorde en granskning av skolvåldet i staden var det många lärare som uttryckte en osäkerhet över metoden och menade att den i själva verket kunde leda till mer kaos.

Men trots orossignalerna från skolpersonal har förespråkare av lågaffektivt bemötande gång på gång avfärdat det med att det skulle handla om missförstånd. Hejlskov Elvén sa då till GP att han inte tar kritiken på allvar eftersom den verkade ”okunnig” och menade att metoden implementerats på fel sätt. Liknande bortförklaringar brukar återkomma även bland andra förespråkare: Det är inte metoden det är fel på – det är implementeringen.

Då återstår bara frågan om hur många gånger en metod kan urarta innan man inser att det är metoden själv det är fel på?

Visst finns situationer där läraren måste behålla lugnet och möta en elev i affekt utan att trissa upp konflikten ytterligare. Men i fall där andra elever riskerar att komma till skada, där föremål slängs i klassrummet och där elever fysiskt ger sig på läraren behöver gränser sättas och det måste vara tydligt att denna sortens beteende inte accepteras.

Få arbetsplatser hade tolererat denna sortens arbetsmiljö – varför ska lärare och rektorer göra det?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.