Anela Murguz: Bra skola byggs på stabil grund
Matematiklyftet var ett gigantiskt misslyckande. Det skriver Bengt Holmgren, specialist i pedagogisk psykologi, i en debattartikel i Lärarnas tidning (11/9). En färsk undersökning visar nämligen att grundskoleelevers matematikkunskaper inte förbättrats på 41 år då genomsnittet sjunkit från årskurs till årskurs (med undantag för årskurs 1). En femtedel av eleverna i årskurs 9 presterar på en låg medelnivå för årskurs 4 och nästan var tredje elev i årskurs 4 kan inte skriva tjugofemtusen med siffror. Detta trots de 650 miljoner kronor som regeringen satsat på matematiklyftet.
Matematiklyftet är en ämnesdidaktisk fortbildningssatsning för lärare vars mål är att på längre sikt utveckla matematikundervisningen och fortbildningskulturen. Parallellt med detta erbjuder några av landets lärarutbildningar räknestugor och extra stöd eftersom studenterna numera inte mäktar med nivån på högskolan. Det behövs inga matematiker för att komma fram till att en sådan ekvation inte är möjlig. Man kan inte börja resa ett tak utan en stabil husgrund.
Om ambitionen är att stärka elevers prestation i olika ämnen vore det mer effektivt om man la krut på att strukturera om lärarutbildningen, där ämneskunskaperna fått betydligt mindre utrymme till förmån för pedagogik. I en kolumn i Dagens Samhälle (13/8) redovisar högstadieläraren och skoldebattören Isak Skogstad för varför den pedagogiska forskningen mer eller mindre är en fars. Dels släpper de pedagogiska institutionerna sällan in forskare från andra discipliner, dels finns det goda skäl till att ifrågasätta för huruvida måttet på den pedagogiska forskningen håller.
Matematiklyftets misslyckande är också ytterligare ett exempel på att ”mer resurser” inte nödvändigtvis är svaret på skolans alla problem. I den politiska diskussionen finns ofta en tendens till att reducera skolans utmaningar till en fråga om kvantitet. Men det är inte kvantiteten det är fel på alla gånger, utan kvalitén. Trots detta består de politiska förslagen för det mesta av olika sifferbud och väldigt lite tid ägnas åt att diskutera lösningarna på de strukturella problemen som skolan kantas av.
Som till exempel när riksdagen år 2016 fattade beslut om att utöka undervisningstiden i matematik för årskurs 4 till 6, trots att den omfattande lärarbristen är som mest påtaglig bland matematiklärare.
Under den gångna valrörelsen var Kristdemokraterna enda parti som inte rättade sig i ledet genom att ropa efter mer resurser till sjukvården. I stället ville partiet se över organiseringen av den. Det behövs en sådan positionering i skolpolitiken också. För det spelar ingen roll hur många lärarassistenter som tillsätts eller hur högt pris man sätter på lärare om skolan fortsätter att prioritera allt annat framför gedigna ämneskunskaper hos så väl elever som blivande lärare.
