Anela Murguz: Bara inte den viktiga länken gick upp i rök
Alldeles oavsett om man besöker dessa föreningar frekvent eller inte, så går det att ta i det engagemang som fram tills i onsdags låg mellan väggarna. Studentfester, examensfester, bröllop och andra högtider. För den som är född i ett annat land eller har föräldrar som är utrikes födda funkar de ideella föreningarna utmärkt som en samlingspunkt för dessa tillställningar.
Men det är långt ifrån det enda syftet som föreningar av detta slag fyller. De fungerar som en länk mellan ursprungskulturen och det svenska samhället. Det är inte heller ovanligt att de olika kulturföreningarna samarbetar sinsemellan för att på så sätt skapa förståelse och tolerans för ”den andre”. Men vilken ärlig chans får dessa föreningar, och då tänker jag framförallt utifrån ett mer generellt perspektiv, när majoritetssamhället hymlar om vilka spelregler som gäller?
I den allmänna debatten råder det en begreppsförvirring vad gäller integration. Slår man upp ordet innebär integrering en process som resulterar i att skilda enheter förenas. Det förutsätter att såväl den invandrade som den etniskt svenske rör sig mot vad man i detta sammanhang kan kalla för mitten. Integration innebär således inte att enbart invandraren ska göra avkall på sin ursprungskultur - även svensken måste kompromissa om vissa värden.
Den tidigare polisen och numera integrationsföreläsaren Mustafa Panshiri skriver i sin sommarkrönika på Göteborgs-Postens ledarsida (22/7-2018) om just detta under rubriken ”Vi talar om integration när vi egentligen menar assimilation”, som på ett mycket träffsäkert sätt sammanfattar problemet med begreppsförvirringen. Han skriver vidare att ingen har definierat ”mitten” som integrationen förutsätter att man möts i.
I den politiska debatten har svenska värderingar kommit att bli ett ledord för många partier. Invandrare ska mer eller mindre marineras i svenska uppsättningar av normer och ideal samtidigt som man i offentlig regi skjuter till mängder med resurser till bland annat kulturföreningar vars främsta syfte är att informera och bevara om sin ursprungskultur för kommande generationer. Det är något motsägelsefullt, för att uttrycka sig milt. Frågan är hur länge till integrationsdebatten ska fortsätta att karaktäriseras av denna dubbelhet. Minoriteterna tycks veta vilken väg de vill ta.
Men har majoritetssamhället bestämt sig?
