Hermansson: Mördande ord ska tas på allvar

Ledarkrönika Artikeln publicerades

Tala gärna om solidaritet med offren, men också om det klimat som i dag präglar samhällsdebatten och som inte kan frikopplas ens från sådant som först verkar vara en enskild individs vansinniga gärning.

En vanlig lördagsförmiddag i ett lugnt förortsområde i östra Pittsburgh, ett sabbatsfirande och en namngivningsceremoni i den lokala synagogan. Och sedan hörs vrålet ”Alla judar måste dö” och en 46-årig man börjar skjuta med pistol och gevär. En stund senare är elva döda.

Ett vansinnesdåd? En konsekvens av liberala vapenlagar? Ja på första frågan, inte nödvändigtvis på den andra. Förvisso intressanta frågor, men lämpligare i ett senare skede.

Den enda och samtidigt viktigaste frågan i sammanhanget behöver egentligen inte ställas, för vi vet redan svaret.

Vi vet varför den som vrålar att ”alla judar måste dö” också mycket väl kan komma att gå från ord till handling. Ty antisemitismen har massmord på judar som en av sina grundpelare. Detta faktum finns alltid närvarande när judars utsatthet i alla samhällen omnämns, även när det ”bara” handlar om obehag, missaktning, åsidosättande eller förminskande. Eller för den delen klotter, överfall, stenkastning eller brandbomber. Bakom staplarna när hatbrott anmäls, utreds och redovisas.

En av dem inne i synagogan som kom undan mördarens kulor, tas om hand av polisen.
Foto: Alexandra Wimley
En av dem inne i synagogan som kom undan mördarens kulor, tas om hand av polisen.

Först som sist finns det ultimata i denna ideologi, att judar kan och ska dödas.

Den här gången var polisen snabbt på plats och oskadliggjorde den 46-årige gärningsmannen Robert Bowers som under den eldstrid som utbröt också hann skjuta fyra poliser.

Innan Bowers åkte för att mörda judar såg han det som viktigt att i sociala medier berätta om sina bevekelsegrunder. Det var en judisk flyktingorganisation som han påstod ville ”ta hit inkräktare som mördar vårt folk. Jag kan inte stå passiv och se mitt folk slaktas. Åt helvete med vad ni tycker. Jag går in”.

Här finns ledtrådar till gärningen, men detta exempel på antisemitismens dödskult pekar också på ett vidare sammanhang där olika föreställningar om ”farliga främlingar” återfinns. Ett tydligt exempel på samma logik kan sägas ha präglat Anders Behring Breivik som i Oslo och på Utøya 2012 mördade 77 människor, varav 69 barn och unga. Även det mordet ingick i ett ideologiskt sammanhang där flyktingar och de som hjälper flyktingar betraktas som lovliga byten.

Vad får den som normalt hyser sådana åsikter och uppfattningar att gå från att nöja sig med att yttra sig bland sina gelikar eller i sociala medier, till att ta till vapen?

Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet, pekar i en intervju med TT under söndagen på närvaron av ett så ”polariserat och spänt samhällsklimat” som i dagens USA kan vara en faktor. Och nog för att det är viktigt att dra en snäv gräns när orsaker analyseras, men det är svårt att komma förbi att en del av problemet heter Donald Trump. Som Blanck påpekar finns det ingen direkt koppling mellan massakern i Pittsburgh och Trump, men med tanke på presidentens sätt att uttrycka sig om sina politiska motståndare och också om olika folkgrupper bidrar han till en allt annat än försonlig och samhällsbyggande debatt.

Sverige är sannerligen inte befriat från politisk extremism i något avseende. Den antisemitism som exempelvis vissa invandrargrupper från Medelhavsområdet har gett exempel på i samband med demonstrationer i Malmö är en sida av det som extrema högergrupper och nazister har visat många exempel på under de senaste åren. Ta Nordiska Motståndsrörelsens aktioner i Almedalen och i samband med bokmässan i Göteborg förra året som exempel. Men naturligtvis stannar hatet inte där; det flödar fritt i sociala medier och betraktas numera som något som tillhör vardagen. På olika nivåer legitimeras det när ledande opinionsbildare på olika nivåer, från riksdagsledamöter till kändisar, väljer att uttrycka sig allt mer kategoriskt och svepande om andra människor.

Som Willy Silberstein, styrelseledamot i Svenska kommittén mot antisemitism uttrycket det i en kommentar till TT: ”Mitt intryck är att man långt ut på högerkanten även i Sverige känner sig uppmuntrade av Donald Trump och det sätt att prata som Trump och många andra använder, som polariserar.”

USA får ta ansvar för sina vapenlagar, sitt politiska klimat, sin president och dennes erbarmliga sätt att tala och agera. Men så måste också varje individ som deltar i samhällsdebatten. En statusuppdatering på Facebook eller en tweet på Twitter kan inte betraktas som något som är begränsat till ett flöde, till ord som ”bara” yttras där och som något utan kontext, som ord utan mening.

Där hatet normaliseras, växer det. Svårare än så är det inte.