Moderaternas val starkare än mediebilden
De som nu säger eller ens diskuterar att Moderaterna går mot ett exceptionellt dåligt val kan inte sin politiska historia. Att Nya Moderaterna gjort succéval 2006 och 2010 är riktigt, men att bara jämföra det valresultat vi får i natt med dessa resultaten är inte rättvist. Så “sent” som 2002 landade Moderaterna på 15 procent. Det kallades ett katastrofval. Men att ligga runt 20 procent kan faktiskt inte ens kallas tillstymmelse till dåligt val.
Förvåningen är stor. Diskussionen om att Sverigedemokraterna går mot positionen som näst största, eller till och med största parti, har varit ett av huvudämnena i de politiska analyserna som föregått valet. Men trots tre nu riktigt stora partier verkar Moderaterna kunna claima sin position som näst största parti även detta val.
Den moderata självbilden har sargats under mandatperioden, för att uttrycka det milt. Med valförlust och en dramatisk avgång från den populära partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt under valnatten 2014 var ingångsvärdena tuffa. Svängningar i såväl regeringsfrågan som i migrationspolitiken har gjort att förtroendet för partiet fått sig en törn. Släng in ett partiledarbyte med knappt ett år kvar till valet. Omständigheter borde vara ett katastrofrecept, men partiet verkar lyckats laga soppa på spik i alla fall. En rätt smakfull till och med.
Så sent som på söndagen var självförtroendet lågt. Få tog moderata valsedlar utanför vallokalerna. Det var med en dålig magkänsla som många i partiet begav sig till valvakor runt om i landet. Den bör ha släppt vid det här laget.
Men man ska inte heller vara så naiv att man tillskriver partiets agerande under mandatperioden alltför mycket beröm. Svaret ligger nog i något annat – nämligen en stark bas av kärnväljare. Och i ett politiskt klimat där väljare skiftar partier frekventare och där allt fler partier konkurrerar om förtroendet, är det inte en så dum sak att ha.
Att Moderaterna är det stora borgerliga partiet bekräftas. Är man höger är Moderaterna det lätta valet, eftersom det i högerfrågor som skatt, företagande och försvar håller en tydlig linje. Att moderaterna tappat 10 procentenheter sedan 2010 är såklart på sitt sätt dramatiskt, men de som röstade på M 2006 och 2010 var knappast kärnväljare och det också de väljare som nu strömmar å enda sidan till Centern, å andra sidan till Sverigedemokraterna.
Samtidigt ser det ut som att Alliansen kan falla på målsnöret när det kommer till att bli det största blocket. Moderaternas framgång har ofta varit synonym med en stark alliansidentiet, och den har gjort att tappra kärnväljare ofta erbjudit stödröster år mindre lyckliga allianspartier som hängt vid spärren. Nu verkar dock alla landa stadigt över, och förutom ett riktigt bra val för Kristdemokraterna och till viss del Centerpartiet, göra ganska genomsnittliga val. Ändå räcker det inte. Att byta regering blir inte lika glasklart som de besked som getts i frågan under valrörelsen.
Som Muf-ordförande var Kristerssons mantra “Alltid i opposition”. Den här valrörelsen har Moderaternas och Kristerssons mantra snarare varit: Inte en mandatperiod till i opposition.
Som plåster på såren kan Moderaterna känna sig tryggt i att ha en stark bas av kärnväljare, och Alliansen att samtliga partier sitter kvar i Riksdagen och ingen tar platsen som minsta parti. Men frågan är om inte Moderaterna hellre hade sett att Alliansen blivit största block än att de själva näst största parti.
