Moderaterna bör söka sin kärna
Den stora frågan är dock hur mycket annat som består i ett parti som hunnit byta ut delar av sin politik, taktik och dessutom sin partiledare under denna mandatperiod.
Moderaternas har haft en tuff mandatperiod med snabba växlingar. Det sjunkande förtroendet ledde till slut till att Anna Kinberg Batra byttes ut som partiledare. Efter detta har visserligen siffrorna blivit bättre, men den identitet som partiet byggde upp med Nya Moderaterna under alliansregeringen finns det inte mycket kvar av.
Det förändringsarbete som ledde Moderaterna och Alliansen till valseger 2006 handlade om att man förändrade en helhet och skapade en ny identitet för partiet. Paketet var komplett. Man hade reformförslag som hände ihop, vokabulär med ord som arbetslinjen som matchade visionen, en berättelse om Sverige och ett regeringsalternativ. Om man hårdrar: allt det som Moderaterna varit dåliga på att presentera denna mandatperiod.
Man skulle kunna förklara den gångna mandatperioden med att det politiska landskapet i hela västvärlden har förändrats i grunden. Flyktingströmmar har fått de flesta partier att vända i migrationsfrågan och förespråka ett minskat mottagande och hårdare krav för de som kommer hit. Frågor som trygghet och rättsväsende har fått allt större utrymme. Att Moderaterna i dag betonar stram migrationspolitik, lag och ordning ska kanske därför ses som ett symtom på en större förändring i samhället, snarare än kris i partiet. Samtidigt handlar det inte bara om att vissa politiska frågor kommit högre upp på agendan och att samhällsdebatten stöpts om. En sådan förändring om något borde ju ett parti som Moderaterna, som både regerat och varit i opposition i många år, klara av.
Liberalkonservatismen och hur dessa idétraditioner går att förena har ifrågasatts och de stora tappen till Sverigedemokraterna respektive Centerpartiet föranledde en diskussion om Moderaternas existensberättigande.
Om 2006-2014 präglades av att Moderaterna var partiet med kanske den starkaste identiteten har de under denna mandatperiod snarare framstått som en förvirrad yngling på jakt efter sig själv, och de konflikter som naturligt kommer i kölvattnet av ett sådant sökande.
Med Ulf Kristerssons retorik har dock det moderata budskapet blivit något mer sammanhängande. Devisen att man ska kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt har satt fingret på ifrågasättandet av om det går att förena liberalism och konservatism i ett och samma parti. Kristerssons klassiker, att det behövs fler vuxna i rummet har varit en markering mot den allt mer omogna och hårda retorik som präglat de offentliga samtalet. Frågan är dock hur långt god retorik och en ny karismatisk partiledare räcker? För många väljare verkar det i alla fall ha varit tillräckligt för att återigen sätta sin tilltro till Moderaterna, om man ska kolla på opinionsmätningar.
Att Moderaterna har en längre resa framför sig är dock ett faktum som kvarstår. Men snarare än att hitta sig själv genom att experimentera, borde Moderaterna försöka hitta tillbaka till sig själva, och till kärnan i sitt parti.
