Merkel måste våga göra rätt

Ortsdatering Artikeln publicerades
Foto:
Angela Merkel talar till partiaktiva och anhängare under valkvällen.

Tysklands val ställer en viktig fråga till Angela Merkel: Ska hennes nästa regering välja att prioritera social rättvisa för allas bästa eller tillfredsställa missnöjda högerpopulister för att locka tillbaka väljare?

Efter att ett antal prognoser under söndagskvällen står det klart att det i praktiken bara finns två alternativ för CDU/CSU och Angela Merkel för att bilda regering. Antingen blir det ännu en stor koalition med Socialdemokraterna eller så blir det som BT:s ledare förutspådde i söndags – en koalition i Jamaicas färger där CDU gör upp med FDP och de Gröna.

Det är dock inga lätta förhandlingar som väntar i så fall. På förhand står marknadsliberala FDP och miljöradikala de Gröna långt ifrån varandra. Rimligen kommer Angela Merkel därför att först och främst försöka med SDP ännu en gång. Oavsett vilken koalition det blir kommer det att dröja innan Tyskland har en ny regering.

Under tiden kan det vara värt att påminna om att i och med det tyska valet går supervalåret 2017 mot sitt slut. Och den som spådde och trodde att detta var året då Europa skulle bekräfta den högerpopulistiska missnöjesvågen genom att ge den politisk makt, får finna sig i att ha fått fel i land efter land, i val efter val.

Nederländerna valde bort högerpopulismen och föredrog liberalen Mark Rutte, Frankrike välkomnade anständighet och förnyelse i Emanuel Macron och sa farväl till främlingsfientlighet och ultranationalism under Marine le Pen. De brittiska väljarna använde sin rösträtt till att begränsa istället för att bekräfta Theresa Mays premiärministerskap inför Brexitförhandlingarna. De norska, däremot, var nöjda med sin högerregering och gav Erna Solberg nytt förtroende.

Resultatet av det tyska valet, med 61, 3 miljoner röstberättigade, avviker inte från Europalinjen i ett väsentligt avseende: Att drygt 33 procent av de som röstade valde att lägga sina röster på unionen CDU/CSU kan bara förklaras med att det finns en bred tillit och ett boehov av stabilt och pålitligt mittenparti som det politiska livet kan kretsa kring även under den kommande mandatperioden, och detta trots att resultatet är rejält svagare än i förra valet.

Att ett högerpopulistiskt parti får drygt 13 procent i ett val i dagens Europa förvånar inte det heller. Men att tyska väljare mot bakgrund av landets historia och stora känslighet mot politisk extremism dels röstar in ett parti som AfD i förbundsdagen, dels gör det till landets tredje största parti måste betraktas som uppseendeväckande.

Den enkla förklaringen är den framgången handlar om en reaktion på flyktingkrisen. Den mer relevanta är att CDU:s politiska framgångsmetod – att gjuta olja på vågor och att stilla stormar – har inte fungerat. Hellre än att peka ut riktningen, anta strategier eller sätta upp mål föredrar dessutom Angela Merkel att agera på kort sikt, med små medel och framför allt genom att till varje pris bevara stabiliteten. Inte heller detta har fungerat fullt ut den här gången. Flyktingarna rörde upp känslor och rädslor som inga löften om att nationen skulle klara det kunde lugna. Därmed blev det också lättare för AfD att få gehör för ett politiskt program som bara för en mandatperiod ansågs vara en absolut omöjlighet.

Det är inte för inte som arga politiska motståndare kallar partiet för ”Die Nazis”.

Angela Merkel lovade i sitt segertal att CDU ska vinna tillbaka de väljare som gått till främlingsfientliga och högerpopulistiska AfD. Men hur ska hon göra det om hon samtidigt inte avser att anpassa sin blivande regerings politik till den motbjudande nykomlingens agenda?

Svaret är Merkelskt om något, att bevara stabiliteten men också att konfrontera de verkliga samhällsproblemen. Det finns ett missnöje med flyktingar, invandring och andra kulturer, men framför allt ett missnöje som handlar om helt andra, mer grundläggande tillkortakommanden: Som att det tyska pensionssystemet inte håller måttet, att infrastrukturen är gravt eftersatt på många platser, och att trots rekordlåg arbetslöshet så har Tyskland ett omfattande socialt utanförskap.

Insikten som nu sprider sig om att CDU som regeringsparti och som centrum i tysk politik måste agera mer långsiktigt, är att det inte handlar om att till varje pris tillfredsställa de missnöjda – utan om att framför allt göra det som är rätt. I det avseendet torde Merkels löfte under valkvällen om att Tyskland ska vara ett land i vilket det råder social rättvisa, vara en god utgångspunkt för en mer aktivistisk och proaktiv mandatperiod än vanligt.