Löneskillnaderna grundas i synen på kunskap
Att svenska lärare tjänar dåligt är ingen hemlighet. Orsaken är historisk och handlar om vad läraren förväntas klara av.
I en undersökning som Lärarnas riksförbund presenterade under Almedalsveckan jämfördes svenska lärarlöner med bland annat de tyska. Det visade sig att en tysk högstadielärare med femton år i yrket tjänar 17 000 kronor mer i månaden än en svensk kollega. För gymnasielärare var skillnaden 23 000 kronor.
Just jämförelsen med Tyskland är intressant, eftersom det var söderifrån inspirationen hämtades när det svenska skol- och utbildningsväsendet byggdes upp. Hur kommer det sig då att Sverige och Tyskland idag står så långt ifrån varandra?
Ett intressant svar finner man i avhandlingen ”Nazismens sensmoral” från 2008 av historikern Johan Östling, bördig från Borås. Östling menar att den svenska synen på skola, lärande och kunskap i stort sett var samma som den tyska fram till andra världskriget. Båda ländernas skolor byggde på så kallade ny-humanistiska ideal, där den enskilda elevens bildning stod i centrum.
Chocken som andra världskriget innebar ledde, enligt Johan Östling, till att svensk politik ville fjärma sig från vas som uppfattades som tyskt. Dit hörde den humanistiska bildningstraditionen, som blev barnet som följde med badvattnet.
I de skolreformer som kom efter 1945 skulle svenska skolbarn skyddas från den typ av auktoritära miljöer som man menade fanns i en traditionell kunskapsskola. En talande bild för lärarskräcken är Stig Järrels karaktär Caligula i filmen ”Hets” från 1944. Det var knappast en tillfällighet att Caligula var lärare i ämnet latin - symbolen för den humanistiska traditionen.
Östlings avhandling är intressant då den visar att den svenska och den tyska skolan valde skilda vägar redan tidigt. De flesta av oss tänker oss att skolan från och med slutet av sextiotalet blev en social institution som fostrade goda (social)demokrater. Men brottet med kunskapstraditionen skedde redan på fyrtiotalet. Svensk och tysk skola har rört sig i olika riktningar under lång tid.
I en debattartikel på Newsmill reflekterar ordförande i LR, Metta Fjellkner, över att de tyska gymnasielärarna tjänar ungefär som en riksdagsledamot, vilket var den måttstock som en gång angavs som rimlig även i Sverige.
Det är med andra ord inte de tyska lärarnas löner som stuckit iväg, utan de svenskas som pressats ned. Kanske är skillnaderna rimliga med tanke på de olika rollerna. En lärare i den humanistiska traditionen ses som självständig bärare av ett kunskapsarv som det tagit lång tid att tillskansa sig.
Dessutom förväntas hon eller han ha förmågan att genom sin personliga insats överföra kunskaperna till sina elever, en slags mästarroll. Svenska lärare däremot ses mer som guider, som ska hjälpa eleverna att forska på egen hand, och undvika att bli mästrande. Självklart finns det en skillnad i svårighet mellan dessa uppdrag. Förväntningarna på en tysk lärare blir i allmänhet högre.
Det avspeglas i lönen.
