Löfven personifierar oförmågan, inte oviljan

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Där ser man. Socialdemokraternas ”jobbkongress” verkar inte bjuda på några nya infrastruktursatsningar som öppnar för fyrspår på Götalandsbanan mellan Borås och Göteborg. Och ingen milslång tunnel och ”flygplats under Borås” som stationsalternativ, som kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson talade om i BT i veckan.

Under den presskonferens som föregick den 38:e ordinarie kongressens invigning hade ”25-procentsmannen” Stefan Löfven – partiet sjunker allt djupare ner i opinionsmätningarna – egentligen inget nytt att komma med. Det som ändå kom gick i samma spår som tidigare; efter innovationskatapulterna kommer nu demonstratorerna. Staten ska satsa på anläggningar där innovationer kan testas skarpt.

Jaha. Sådant är Löfven bra på att tala om. Det låter initierat, som något partiordföranden eller hans medarbetare kan ha snappat upp under ett företagsbesök, på ett forskningsinstitut eller utomlands. Men det låter dessvärre lika ihåligt som när han i sitt kongresstal stapplade sig igenom Robert Kennedys ”varför/varför inte”-aforism.

Det finns förklaringar till ihåligheten. Ingen kan betvivla Stefan Löfvens goda vilja, men ingen kan heller undgå att upptäcka att Socialdemokraterna numera är ett parti som saknar förmågan att driva igenom samhällsförändrande reformer. Och då hjälper det inte att partiordföranden med emfas slår nävarna i pulpeten gång på gång och säger att partiet ska göra saker för att det är svårt, inte för att det är lätt.

Jaha. Och … ?

Det är i riksdagen som regeringens politik ska förvandlas till lag. Lyckas man inte med det, då är ”ihåligt” det enda omdöme som är relevant. Oavsett hur förslagen än är konstruerade.

Men notera ändå detta: Stefan Löfven personifierar oförmågan, inte oviljan. Han vill väl men verkar inte förstå det negativa signalvärdet i att så tydligt lägga över ansvaret för sin jobbpolitik på en industrikansler.

Varför ska en kansler göra Löfvens jobb om jobben är Löfvens viktigaste fråga?

Oavsett vad han ska ägna sig åt får han på det sättet åtminstone gott om tid för att resa. Och Löfven ska ha beröm för att inte missade systemet med jobbupphandling när han åkte tunnelbana i London. Det är ingen dum idé att företag som är med och bjuder på offentliga upphandlingar också ska anställa långtidsarbetslösa som lärlingar.

Det är bra men det ökar knappast sysselsättningen. Vad det däremot gör är att det hyfsar arbetslöshetsstatistiken en aning. Ty det är så som Stefan Löfvens jobbmål är konstruerat. Trots att arbetslösheten sjunker på grund av konjunkturen förbättras så handlar hans ”aktiva näringspolitik” i det här avseendet ändå mest om att jaga folk från en kolumn till en annan.

Notera också att LO:s mångmiljardkrav och lånekalas får tummen ner. Det är bra, och här finns det faktiskt anledning även för borgerligheten att ge honom ett erkännande. Låt vara att även talet om finansiellt ansvar är minst lika ihåligt som mycket annat, men Stefan Löfven låter åtminstone ärlig när han gör front mot kompisen Karl-Petter Thorvaldsson. Återstår att se hur länge fronten håller.