Ledarskap i egoismens tid

Ledare ,

Den tidstypiska egoismen präglar också vår tids ledarskap.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld fotograferad vid en presskonferens på FN i New York. Det osjälviska ledarskap som Dag Hammarskjöld utövade är en sällsymthet idag, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: SvD/TT
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld fotograferad vid en presskonferens på FN i New York. Det osjälviska ledarskap som Dag Hammarskjöld utövade är en sällsymthet idag, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

I en tid av tilltagande egoism, både på individuell och nationell nivå, är det intressant att fundera över vad som driver våra makthavare. Jag fick många reaktioner på förra veckans krönika om den målning av Staffan Johansson som föreställde tre applåderande världsledare – Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin. Vad applåderade de? Mitt förslag var sig själva. Deras makthungriga egoism präglar också deras nationers politik.

Men vad är alternativet?

Svaret på den frågan söktes på ett seminarium i veckan, arrangerat av Jonsereds herrgård, Göteborgs universitet och Svenska kyrkan.

Utgångspunkt var Dag Hammarskjölds ledarskap som FN:s generalsekreterare, vars osjälviska agerande också blev hans död 1961, mördad när hans plan blev nedskjutet (detta är numera mer eller mindre klarlagt) i dåvarande Nordrhodesia (nuvarande Zambia).

Efter Hammarskjölds död fann man de anteckningar som blev klassikern ”Vägmärken”, dagboksliknande texter, ibland i fri versform, med hans egna ord ”en sorts vitbok rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”.

Just det sistnämnda, Gud, blev för den svenska offentligheten i det sekulära 60-talet svårt att hantera. Att Dag Hammarskjölds drivkraft var en djupt känd religiös mysticism talade man helst inte om.

Det konstaterandet inledde förre ärkebiskopen och Hammarskjöld-experten KG Hammar sitt anförande med under ovan nämnda seminarium. ”Icke jag, utan Gud i mig”, skriver Hammarskjöld. Det var, menade KG Hammar, en programförklaring som ”den svenska offentligheten inte klarade”.

Dag Hammarskjöld brottades med frågan: Finns det en mening med mitt liv? För Hammarskjöld blev Gud den meningen. Han förmådde lägga sin drivkraft utanför sig själv, i något större. Värdet av det är viktigt att förstå. Om man tänker på de ledare vi har idag, hur ofta ställer de sig den frågan som KG Hammar sedan formulerade med Hammarskjöld som inspiration: ”Är mitt ledarskap ett egoprojekt eller kan jag lägga det utanför mig själv?”

Dag Hammarskjölds arbete präglades av denna hållning vilket också gjorde honom respektfull inför de människor han mötte, även politiska motståndare. Han var starkt influerade av den judiske filosofen Martin Buber och hans tankar om att se Gud i ”Den Andre”. Dag Hammarskjöld var en ledare som, med Hammars ord, ”levde i självförglömmelse”. Han stod emot den frestelse han själv beskriver i ”Vägmärken”: ”Stackars den som förälskar sig i sin bild, sådan den tecknas av opinionen.”

I den självbespeglingens tid vi lever i står Dag Hammarskjöld för ett ledarideal som det sällan talas om. Det våras istället för den starke och skrupellöse ledaren. Detta innebär ett hot mot demokratin, något som en annan av seminariets talare, ambassadören i Guatemala, Anders Kompass, strök under och tillade att hotet förstärks genom den påverkansmöjlighet som dagens digitala kanaler erbjuder makthavare.

Anders Kompass är för övrigt själv en ledare som, inspirerad av Dag Hammarskjöld, agerar troget sina ideal. Något som stod honom dyrt när han som chef för fältavdelningen inom FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter avslöjade att franska FN-soldater enligt en rapport hade begått sexuella övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. De turer som följde, tidvis stängdes Anders Kompass av från sin tjänst, ledde till att Anders Kompass lämnade FN, på grund av ”den brist på ansvarsskyldighet som är förankrad i FN”, som han uttryckte det i en intervju.

Det blev inte så mycket prat om Gud på seminariet heller, trots att KG Hammar strök under vikten av Dag Hammarskjölds tro i relation till hans ledarskap. Gud är fortfarande svårhanterbar. Man ska förstås inte begära att dagens ledare ska vara religiösa mystiker för att vara trovärdiga. Men en fråga jag ställer mig är ändå: Var i egoismens tidevarv kan det osjälviska ledarskapet gro?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.