Annons

Stefan Eklund: Ledarkrönika: Tid för självrannsakan

Korten blandades samman och ett drev uppstod. För Benny Fredrikssons familj ledde det till en tragik bortom alla ord.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 25 mars 2018
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
En kondoleansbok bredvid ett tänt ljus och ett fotografi på Benny Fredriksson på Kulturhuset i Stockholm. Benny Fredriksson var under många år chef för Stadsteatern i Stockholm och han avled 58 år gammal. För svensk media borde hans självmord leda till en genomgripande självrannsakan, skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
En kondoleansbok bredvid ett tänt ljus och ett fotografi på Benny Fredriksson på Kulturhuset i Stockholm. Benny Fredriksson var under många år chef för Stadsteatern i Stockholm och han avled 58 år gammal. För svensk media borde hans självmord leda till en genomgripande självrannsakan, skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund.Foto: Claudio Bresciani/TT

Benny Fredrikssons självmord skakar om de svenska medierna. Det finns anledning till självrannsakan.

#metoo-rörelsen är viktig, den pekar på de förtryckande patriarkala strukturer som härskar inom snart sagt alla samhälleliga miljöer. Men har den svenska pressetiken hängt med i den lavin av upprop och avslöjanden som svept fram i offentligheten det senaste året? Det behöver diskuteras. Inget självmord har en enkel förklaring, men i Benny Fredrikssons fall är det omöjligt att bortse från den betydelse Aftonbladets granskning av hans ledarskap på Stockholms stadsteater kan ha spelat.

Annons

Normalt sett är svenska medier försiktiga med namnpubliceringar och anklagelser som föregår rättsliga processer. #metoo-publiceringarna frångick den traditionen ett flertal gånger och vi har ett antal rättsliga processer framför oss som handlar om just det. Gick media för långt?

När det gäller Aftonbladets granskning av Benny Fredrikssons ledarskap var den motiverad ur ett arbetsmiljö-perspektiv. Att personalen under många år känt sig hårt pressad av ledningens krav har varit allmänt känt. Nu togs den tråden upp av Aftonbladet via ett antal anonyma vittnesmål med Benny Fredriksson som namngiven måltavla. Som journalistiskt hantverk betraktat finns egentligen inget att invända. De anonyma källorna var trovärdiga. Att namnge chefen för Sveriges största kulturinstitution är också försvarbart. Det har ett allmänintresse.

Men tonen i artiklarna, den kan man fundera över. Den var hätsk och fokus låg helt på Benny Fredrikssons person, den övergripande politiska/institutionella strukturen problematiserades inte. Jag gissar att den ovanligt aggressiva tonen i granskningen hade med det rådande #metoo-klimatet att göra. De pressetiska gränserna var i rörelse. Något som Aftonbladet själv hade fått erfara när journalister på tidningen namngavs som förövare i #metoo-sammanhang.

Benny Fredriksson var en mycket framgångsrik teaterchef. Under min tid som kulturchef på Svenska Dagbladet träffade jag honom några gånger. Jag uppfattade honom som en intensiv person, nära till starka känslor och handlingskraft, med en brinnande vision för vad teater kan uträtta.

Med Stockholms stadsteater gjorde han något stort. I en TT-intervju som Borås Tidning publicerade vid hans tillträde 2002 säger han: "Tomma stolar i salongen är alltid ett underbetyg till teaterchefen".

Kampen mot de tomma stolarna vann han. Aldrig har en teater lyckats så väl med att locka publik med kvalitetsteater. Den som främst personifierade Benny Fredrikssons vision var den norske regissören Alexander Mörk-Eidem, vars uppsättningar jag rankar som det bästa som hänt teater-Sverige på 2000-talet. De var alla högkaratiga konstnärliga fullträffar och några tomma stolar syntes aldrig när de spelades.

Men bakom framgångarna fanns vittnesmålen om en hårt driven personal, pressad av den tuffa repertoarstrategin (succéer förlängdes alltid så länge publikintresset höll i sig). Här någonstans borde funnits en större diskussion om en kommunal teaters uppdrag och vilka resurser som finns att tillgå för detta uppdrag.

Men #metoo handlade inte om det, det handlade om maktmissbruk och sexuellt förtryck – det sistnämnda något som för övrigt inte alls var relevant när det gällde Benny Fredriksson – och korten blandades samman. Ett drev uppstod.

Det ledde till en personlig kris för Benny Fredriksson och till en tragik bortom alla ord för hans familj. För svensk media borde det leda till en genomgripande självrannsakan.

Annons
Annons
Annons
Annons