Ledarkrönika: När de döda hälsar på

Smedjebacken Artikeln publicerades

När Ulla Zimmerman illustrerar en dikt av Werner Aspenström uppstår betydelser värda att tas på allvar.

Ulla Zimmerman, välkänd Sjuhäradskonstnär, har illustrerat Werner Aspenströms dikt ”Påsknatten” till en jubileumsutställning i Smedjebacken, poetens födelseort. Idag behövs Aspenström,eftersom hans poesi till skillnad från tidsandan bejakar tillvarons paradoxala karaktär, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Ulla Zimmerman, välkänd Sjuhäradskonstnär, har illustrerat Werner Aspenströms dikt ”Påsknatten” till en jubileumsutställning i Smedjebacken, poetens födelseort. Idag behövs Aspenström,eftersom hans poesi till skillnad från tidsandan bejakar tillvarons paradoxala karaktär, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Se på Ulla Zimmermans bild här ovan! Den ingår i en utställning i Smedjebacken, poeten Werner Aspenströms födelseort, som hade vernissage i fredags och pågår hela sommaren. Den består av tio konstnärers verk som alla skildrar Werner Aspenströms lyrik, i Ulla Zimmermans fall dikten "Påsknatten".

Aspenström skulle ha fyllt 100 år i år och utställningen är en av många programpunkter under jubileumsåret. Ändå sker Werner Aspenströms 100-årsjubileum lite i skymundan. Årskamraterna Ingmar Bergman och Birgit Nilsson uppmärksammas desto mer i den mediala offentligheten. Och egentligen passar det Aspenström väl. Han var aldrig de stora gesternas poet. Men hans poesi är angelägen, även för vår egen samtid, som alltför gärna söker sig till de svartvita perspektiven, till det "lösningsfokuserade", till "ordning och reda".

Då behövs det en poet som bejakar tillvarons paradoxala karaktär och säger, som Aspenström gör i inledningen till dikten "Bondestudentens sista brev" (1961): "Motsägelser, ett tyglat tumult, bättre fann jag inte världen."

Andra starka teman finns hos Aspenström. Ulla Zimmermanns tolkning av "Påsknatten", en dikt ur samlingen "Hundarna" (1954), illustrerar ett av dem - den tunna gräns som går mellan levande och döda, mellan dröm och verklighet.

Interiören visar en katolsk kyrka. Har man rest i Sydeuropa känner man igen sig. Ulla Zimmermanns bild, ett collage, är full av starka detaljer som följer diktens inledning och placerar oss där. Men kvinnan och kon? Vad gör de i kyrkan?

Svaret är enkelt. Det är Werner Aspenströms mamma som kommer gående med sin ko. Eller som i dikten:

En torparkvinna med sin skällko

vandrar uppför altargången,

svept i sin grå yllekofta

och med björkvidjan i hand.

I Werner Aspenströms (dröm)dikter dyker hans mamma, torparkvinnan som blev änka i alltför unga år, många gånger upp. Pappan dog i spanska sjukan när Aspenström bara var tre månader gammal.

I novellsamlingen "Bäcken" (1958) berättar Werner Aspenström om händelsen med modern som plötsligt kommer klivande i den katolska kyrkan och som ligger till grund för "Påsknatten". Modern talade ofta om att hon skulle uppenbara sig för sina barn efter sin död: "Kan jag, skall jag visa mig!", sade hon i tron att det tröstade barnen. En felriktad tröst, skriver Aspenström: "Hon borde istället ha fört oss djupare in i den härstädes världen, där så mycket återstod att se och inpränta."

Dikterna av Werner Aspenström som nämns i texten hittar ni i ”Samlade dikter 1943-1997” (Albert Bonniers förlag).
Foto: Ulla Montan
Dikterna av Werner Aspenström som nämns i texten hittar ni i ”Samlade dikter 1943-1997” (Albert Bonniers förlag).

Men när Werner Aspenström som vuxen befinner sig i en liten kuststad söder om Neapel, "sittande ett par veckor i ett fjärdeklassens hotell" för att skriva, söker han upp en kyrka, "inklämd vid en sidogata". Där, samtidigt som en gudstjänst pågår, så uppfyller modern sitt löfte och visar sig. Deras ögon möts. Moderns blick är inte tom, "men främmande och svår att tyda".

Werner Aspenström beskriver i novellen hur han ute på gatan igen tappar kontroll över tideräkningen: "Vilka av oss bör kallas gengångare: dessa som träder in till oss, eller vi som träder in till dem?"

"Påsknatten" avslutas med samma öppna syn på de dödas närvaro bland de levande:

Detta är min hedendom:

vi behöver inte åkalla dem,

de glider genom oss som fiskar.

Se på Ulla Zimmermanns stämningsfulla bild igen. Även den upplöser gränserna mellan liv och död. Konsten kan göra det. Poesin också. Ta vara på det.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.