Eklund: Media, lär av skönlitteraturen!

Göteborg Artikeln publicerades

I skönlitteraturen finns det berättandets glädje som media har tappat bort. Så summerar Stefan Eklund årets bokmässa.

Trångt på mässgolvet under Bokmässan i Göteborg. BT:s chefredaktör Stefan Eklund fann dock att skönlitteraturen fortfarande har det som journalistiken allt mer saknar: empati och gränsöverskridande.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Trångt på mässgolvet under Bokmässan i Göteborg. BT:s chefredaktör Stefan Eklund fann dock att skönlitteraturen fortfarande har det som journalistiken allt mer saknar: empati och gränsöverskridande.

Vår polariserade tid behöver skönlitteratur mer än någonsin. Där journalistiken idag inte sällan gräver ner sig i skyttegravar och pretentiösa sanningsanspråk som bara leder till ytterligare polarisering erbjuder skönlitteraturen något annat; gränsöverskridande, empati och förståelse.

Så skulle jag vilja sammanfatta mina intryck av årets bokmässa i Göteborg, där jag vandrade mellan de scener som behandlade mediefrågor och de skönlitterära scener där jag hade förmånen att få scensamtala med flera författare vars romankonst innehåller just det ovan nämnda.

Det här gäller förstås inte vilken skönlitteratur som helst. En av de författare jag samtalade med under bokmässan, Aris Fioretos, sade att man grovt (han insåg förstås att det var en generalisering) kan dela in författare i två grupper: 1) De som med sin romankonst vill bekräfta sådant de redan vet eller tycker. 2) De som med sin romankonst vill utforska sådant de inte har någon erfarenhet av.

Fioretos anser sig, med all rätt, tillhöra den andra gruppen. I sin senaste roman, ”Nelly B:s hjärta”, skildrar han en kvinna som blir Tysklands första pilot på 20-talet och hennes förälskelse i en annan kvinna. Han vill förstå något utanför sig själv.

Jag vistas dagligen i journalistiken och är bekymrad över den hårda svartvita ton som råder där och dessutom allt oftare sprider sig utanför ledar- och opinionssidorna. Hela fake news-debatten har försatt i medierna i en försvarsställning. Och medierna har svarat med en motattack som handlar om att bara vi journalister har kompetens att avgöra vad som är sant eller falskt. Sanningsbegreppet har i och med det dessvärre vulgariserats. Det är en sak att presentera riktiga grundfakta, det kan media. Men när det kommer till nästa steg, tolkning och analys, är en stor ödmjukhet på sin plats. Akademin förstår det och under ett samtal jag ledde, om hur sociala medier påverkade det svenska valet, framfördes utifrån ett mer filosofiskt perspektiv en viss akademisk kritik mot exempelvis den faktasajt som SR, SVT, DN och SvD samarbetar om. Den typen av publika ”sanningsministerier” som vill VDN-märka verkligheten, utifrån en stor kommunikativ maktbas, gynnar inte samtalstonen i den offentliga debatten.

Aris Fioretos.
Foto: Anders Wiklund/TT
Aris Fioretos.

Och risken är att den journalistiska berättarglädjen försvinner på vägen. En berättande journalistik som prövar sig fram på nya vägar utan färdiga agendor – jag ser sällan exempel på det idag.

Då är det tur att skönlitteraturen finns, där finns det jag saknar i journalistiken idag, det förutsättningslösa utforskandets glädje.

Tre exempel från de författare jag har mött i helgen:

1) Bengt Ohlsson som med sin roman ”De dubbelt så bra” skildrar två unga mäns erfarenheter av det finska inbördeskriget 1918 och de händelser som senare ledde fram till skotten i Ådalen 1931. Det annorlunda med Bengt Ohlssons bok är att han väljer att ge de två männen identiteter vi sällan ser i berättelser om den här epoken: En av dem strider på den vita sidan i inbördeskriget och de båda är sedan strejkbrytare i Ådalen. Bengt Ohlsson ville förstå den andra sidans människor, de som oftast beskrivs i ensidigt anklagande toner.

2) Sara Stridsberg som med sin roman ”Kärlekens Antarktis” ger berättarrösten till en styckmördad kvinna och därmed återupprättar det kvinnliga offer vi ofta ser lämnas ut eller till och med glömmas bort i fascinationen över den man som mördat. Sara Stridsberg vill upphäva döden och ge de tystade en röst.

3) Eva Ström som med sin roman ”Rakkniven” låter Fröken Julie misslyckas med det självmord som avslutar Strindbergs pjäs och istället skaffar sig ett liv. Eva Ström ville ändra på det givna slutet, slå sönder den schablon som säger att en kvinna som agerar självständigt måste skambeläggas och offras.

Att läsa dessa romaner är att öva sin empatiska förmåga, att våga försöka förstå det främmande. Det är tre exempel som visar på skönlitteraturens förmåga att leka med form och perspektiv i syfte att få syn på något annat, något dolt eller oupptäckt.

Den svenska samtida journalistiken borde lägga de ymnigt förekommande och alltför förnumstiga faktagranskningarna åt sidan och försöka lära sig någonting av sådan skönlitteratur.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.