Ledarkrönika: Journalistik som öppnar hjärtan

Borås Artikeln publicerades

Nils Horner-pristagarna Niclas Berglund och Stefan Åsberg står för en journalistik som öppnar både hjärta och ögon, menar Stefan Eklund.

Niclas Berglund och Stefan Åsberg, årets Nils Horner-pristagare.
Foto: Stefan Eklund
Niclas Berglund och Stefan Åsberg, årets Nils Horner-pristagare.

Det var inte bara jag som hade svårt att hålla tårarna tillbaka när Stefan Åsberg och Niclas Berglund visade sitt tre minuter långa SVT-reportage om familjen som hade splittrats i kaoset efter en raketattack under sin flykt från IS i Mosul. Den tolvårige sonen och en bara fem månader gammal dotter var försvunna. På uppsamlingsplatsen ringer pappan förtvivlat alla han känner för att höra om de sett hans barn.

Fotografen Niclas Berglund och reportern Stefan Åsberg finns där, mitt i skeendet.

Så, ett hopp, barnen kanske är på en annan plats i Mosul och familjen får skjuts dit. Niclas Berglund och Stefan Åsberg åker med.

Och framme vid platsen sker det mirakulösa. Den tolvårige sonen kommer springande och hoppar upp i sin pappas famn. Den lilla dottern bärs fram till mamman.

När journalistduon hade visat filmen var det knäpptyst i Bäckängskolans aula. Utsattheten hos familjen, det starkt närvarande kriget och det lyckliga slutet, allt berättat rakt och nära av Åsberg och Berglund - det är journalistik som öppnar både våra hjärtan och våra ögon.

Scen ur SVT-reportaget av Niclas Berglund och Stefan Åsberg om en familj som återförenas i Mosul.
Scen ur SVT-reportaget av Niclas Berglund och Stefan Åsberg om en familj som återförenas i Mosul.

Filmen visades när Niclas Berglund och Stefan Åsberg var i Borås och Göteborg i tisdags för att ta emot Nils Horner-priset. Priset institades av Borås Tidning och dess ägarstiftelse, Tore G Wärenstams stiftelse, efter att Sveriges Radio-journalisten Nils Horner mördats i Kabul 2014. Nils Horner var från Borås och inledde sin yrkeskarriär på BT.

Vi som arbetar med priset har under dess korta historia allt mer förstått vilket föredöme Nils Horner var för sina kolleger. Både Stefan Åsberg och Niclas Berglund uttryckte i tisdags hur hedersamt det var att få priset och hur inspirerade de alltid varit av Nils Horners sätt att arbeta. Det handlar om att komma människor och händelser nära, att visa på de konsekvenser som krig och konflikter får.

Stefan Åsberg beskrev hur mycket mer tillfredsställande det var för honom att vara på plats och visa hur människor drabbats än "att stå på en balkong i Istanbul och göra analyser".

Det är också lätt att i deras reportage se den humanistiska drivkraft som Niclas Berglund och Stefan Åsberg har. Inte sällan finns barnen och kvinnorna i centrum. För Nils Horner var det likadant. Hans syster Ingrid Horner har berättat att Nils helst använde kvinnliga tolkar för att på så sätt kunna komma närmare kvinnor och barn i utsatta områden än vad man kunde göra med en manlig tolk.

En annan kvalitet som pristagarna delar med Nils Horner är oviljan att ställa sig framför den historia man vill berätta. Berättelsen ska vara i centrum, inte journalisten.

Det är farligt att vara journalist i miljöer som den ovan beskrivna. En Bäckängselev frågade pristagarna vad som driver dem att fortsätta? De svarade att de hemma i Sverige ofta möts av tvärsäkra uppfattningar om Mellanöstern, men att det med sina reportage kan visa vad människor där faktiskt går igenom och att det kanske kan leda till ett lite mjukare svenskt samhälle.

Stefan Åsberg sade också (i BT 16 maj) med anledning av de ekonomiska åtstramningar vi ser hos medierna idag: "Att vara på plats är den dyraste, krångligaste och farligaste journalistiken, men den är viktig. Vi får se om den överlever på sikt."

Vi får hoppas att den gör det. En sådan utrikesjournalistik behövs. Med Nils Horner-priset vill vi stryka under dess värde.