Ledarkrönika: Gillar du nyheter, lille vän?

Borås Artikeln publicerades

Ungdomars nyhetskonsumtion är en klassfråga, visar en ny forskningsrapport. Det borde vi journalister diskutera, men vågar vi det?

Nyhetskonsumtion bland ungdomar är en klassfråga. Det visar en ny rapport. Men hur pigga är vi journalister på att bryta det mönstret? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: JESSICA GOW / TT
Nyhetskonsumtion bland ungdomar är en klassfråga. Det visar en ny rapport. Men hur pigga är vi journalister på att bryta det mönstret? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Amanda går på Humanistiska programmet. Det första hon gör när hon vaknar är att kolla sina sociala medier. Nyheter är viktigt. Amanda hänger med i vad som händer politiskt, i världen och i Sverige. Hon läser mycket, både böcker och tidningar, och diskuterar ofta nyheter med sina föräldrar. Hennes pappa är universitetslärare.

Markus går på Fordons- och transportprogrammet. Han ska börja jobba direkt efter studenten, som fordonsmekaniker, precis som hans pappa gör. Mamman är lokalvårdare. Hemma pratar man nästan aldrig om nyheter. Ibland diskuterar han de senaste hockeyresultaten med sin pappa, ibland går han in på aftonbladet.se, men politiska nyheter intresserar honom inte.

Amanda och Markus är två bilder av hur nyheter konsumeras av ungdomar. Exemplen (som jag har förkortat) hittar man i Johan Lindells färska forskningsrapport ”Smaken för nyheter. Klasskillnader i det digitala medielandskapet”, utgiven av Nordicom vid Göteborgs universitet.

Det handlar om klass, alltså. Ett begrepp som vi journalister ogärna använder när vi diskuterar mediekonsumtion. Vi pratar hellre om åldersgrupper, eller stad/landsbygds-motsättningen. Kanske beror det på att svenska journalister till allra största delen hör hemma i medelklassen?

Johan Lindells rapport bygger på intervjuer med ungdomar i fokusgrupper samt en enkätundersökning med nära 4 000 svenskar. Underlaget är gediget och rapporten värd att ta på allvar. De inledande beskrivningarna av Amanda och Markus är schabloner, visst. Undantag finns förstås. Men den stora bilden stämmer. Medieanvändningen har fragmentiserats i takt med att digitaliseringen har tagit över det svenska medielandskapet och rapporten visar att klasstillhörighet är en avgörande faktor när nyhetskonsumtionen skiktas.

Den visar också att den självbild som svenska medier har av att vara det stora offentliga rummet för samhällsinformation inte längre stämmer. Så var det förr, när bara papperstidningen fanns och nådde i stort sett alla hushåll. Att ha en prenumererad tidning var fint och ett bevis på att man var en del av det gemensamma samhällsbygget.

Men så är det inte längre. De resurssvaga samhällsklasserna ser inte nyheter som något man behöver bry sig om. I medelklassen är det tvärtom. Där är nyhetsintresset en klassmarkör à la Bourdieu (Lindell använder flitigt den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier om vad som skapar kulturellt kapital).

Lindell skriver om den nyhetsundvikande gruppen: ”Ungdomarna i arbetarklassen ger ibland uttryck för att ’allt går åt helvete’ och att det inte finns någon poäng att engagera sig politiskt.” Han påpekar också att detta är en grupp som oftare än andra röstar på Sverigedemokraterna.

En titt på de skolvalssiffror som Borås Tidning rapporterade om nyligen stryker under det påståendet. På Viskastrandsgymnasiet, med sina yrkesinriktade program, fick SD 46 procent av rösterna, på Bäckängsgymnasiet, med sin samhällsprofil, fick partiet fem procent.

Slående är också hur påtagligt föraktet för den andra gruppen är i de fokusintervju-utdrag som Lindell publicerar i sin rapport. Arbetarklassens ungdomar ser de nyhetsintresserade ungdomarna i medelklassen som pretentiösa plugghästar, medan den sistnämnda gruppen betraktar arbetsklassens ungdomar som vulgära och mindre vetande.

Det är den polariseringen SD utnyttjar i sitt alltmer framträdande mediehat, inte minst uttryckt av partiledaren Jimmie Åkesson under valrörelsen. Utpekandet av journalister som en del av eliten drar röster, helt enkelt. Nyheter är fake news. Kan Trump så kan vi, tycks SD resonera.

Vi journalister vill ogärna se oss själva som en elit men behöver inse att det finns en sanning i den beskrivningen. Digitaliseringen har gjort nyhetskonsumtionen till en klassfråga än mer än vad den var tidigare. Medelklassjournalister skriver för medelklassens kanaler. En diskussion behövs om hur journalistiken kan bryta det mönstret. Svårt är att den diskussionen måste tas samtidigt som mediebranschen är i absolut behov av att i högre grad ta betalt för sin digitala journalistik, något som i sig kommer att förstärka klasskillnaderna i det svenska medielandskapet. Och i samhället.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.