Ledarkrönika: En utmaning för vår egen tid

Ledarkrönika Artikeln publicerades

I en tid av tvärsäkerhet och intolerans behöver vi en ny Bloomsburygrupp, som komplicerar hellre än förenklar.

Världen behöver en ny Bloomsburygrupp. I en tid av tvärsäkerhet, intolerans och ett oavbrutet politiskt hävdande av den livsfientliga devisen "ordning och reda" finns det ingen plats för dialog och ett sanningsökande som sker utan ideologiska skygglappar.

Just det stod Bloomsburygruppen för.

Tanken slår mig när jag ser utställningen "Bloomsbury spirit" som öppnade på det vackra konstmuseet Artipelag utanför Stockholm förra helgen. Utställningen är ett ambitiöst försök att gestalta den svårfångade Bloomsburygruppens själ. Vilka var de? Vad ville de egentligen? Och, kanske mest intressant, varför känns gruppens tankar betydligt mer moderna och humanistiskt respektingivande än vad någon idérörelse vi kan hitta i vår egen polariserade tid ger uttryck för?

Bloomsburygruppen uppstod i början av 1900-talet, från början var den en manlig diskussionsgrupp som bestod av ett antal Cambridge-studenter. Så småningom vidgades kretsen, bland annat med den idag mest kända medlemmen, Virginia Woolf, en av 1900-talets viktigaste författare.

Kärnan kom att bestå av henne, hennes man, labourpolitikern, författaren och journalisten Leonard Woolf, Virginia Woolfs syster, konstnären Vanessa Bell och hennes man, kritikern Clive Bell, konstnären Duncan Grant, den sedermera världsberömde ekonomen John Maynard Keynes, konstkritikern Roger Fry, kritikern och författaren Lytton Strachey och konstnären Dora Carrington.

Lite mer i utkanten fanns bland andra Vita Sackville-West, författare och skapare av den världsberömda trädgården Sissinghurst, samt E.M. Forster, idag en ofta filmatiserad författare ("Ett rum med utsikt", "Howard's End" och "En färd till Indien") och filosofen Bertrand Russell.

De här människorna träffades regelbundet, samtalade ständigt om politik och konst, ställde ut konst och hantverk, publicerade böcker och artiklar. De betraktas än idag ibland som överklassintellektuella som "hade råd" att leka sig igenom tillvaron. Deras inbördes relationer var komplicerade, partnerbyten avlöste varandra, även detta har använts mot gruppen och därmed fått stor plats i berättelsen om den.

Det är orättvist. Bloomsburygruppen hade viktiga saker att säga och, framför allt, ett viktigt sätt att förhålla sig till de stora frågorna på. De tog inga svar för givna. De sökte.

Gruppen verkade i en tid som påminner mycket om vår egen. Då, före och under första världskriget, präglades världen av krigshets, kolonialism och en tondöv nationalism. Bloomsburygruppen opponerade mot detta, den var för pacifism, anti-kolonialism och höll fram värdet av det lyssnande samtalet, det som komplicerade världen hellre än förenklade den. Jag inbillar mig att de inte skulle ha tagit i Twitter med tång.

Gruppens hållning provocerade. Bloomsburygruppen utmanade sin samtid.

Artipelag-utställningens externa curator är konstkritikern Ingela Lind. Hon har lagt möda på att presentera Bloomsburygruppens tankemässiga hemvister och som introduktion fungerar det bra. Man blir nyfiken och vill veta mer. I samband med vernissagen utkom hennes bok om Bloomsburygruppen, "Ta sig frihet". Där finns ytterligare kunskap. Ingela Lind ser också klara paralleller till vår egen samtid och pekar i boken på hur gruppen medvetet "motarbetade all form av fundamentalism, militarism och hjältedyrkan".

Idag befinner vi oss i samma läge. Det är den exkluderande nationalismen och de enkla politiska budskapen som hörs högst. Vi skulle behöva en ny Bloomsburygrupp - men var finns den?