Ledarkrönika: De ofarliga filterbubblorna

Borås Artikeln publicerades

Oron för filterbubblor är överdriven. Det är bara ett nytt namn på ett gammalt fenomen, menar Stefan Eklund.

Filterbubbla är bara ett nytt namn för något som alltid har funnits – den mänskliga längtan att bli bekräftad. Det finns viktigare saker att bekymra sig för när det gäller den digitala journalistiken, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Filterbubbla är bara ett nytt namn för något som alltid har funnits – den mänskliga längtan att bli bekräftad. Det finns viktigare saker att bekymra sig för när det gäller den digitala journalistiken, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.

Filterbubblor är inget att oroa sig för. För när vi pratar om filterbubblor pratar vi egentligen om något som alltid har funnits, den djupt mänskliga viljan att bli bekräftad. Den lär vi inte bli av med i första taget.

Ändå används begreppet, som myntades i en amerikansk bok 2011, ofta och gärna i en förfärad ton, som ett bevis för vad den digitala nyhetsförmedlingen har fört med sig för fasor.

Men det finns egentligen ingen forskning som stöder teorin att människors benägenhet att bara välja information som bekräftar deras åsikter har ökat i och med digitaliseringen av nyhetsflödet.

Tvärtom, menar Annika Bergström, medieforskare vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet i en artikel i Forskning & Framsteg i höstas: "Det finns många studier som vittnar om att människor i allmänhet får mer varierad information via nätet och sociala medier."

Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, citeras i samma artikel: "Enligt undersökningen Demokratipanelen så finns det en grupp på strax under tio procent av användarna på sociala medier som regelbundet endast följer likasinnade. Det finns med andra ord mycket lite som tyder på att människor isolerar sig från utmanande information."

Frågan är då varför begreppet filterbubblor har blivit så populärt? Ja, alarmism går alltid hem. Och ordet "filterbubbla" är utmanande och fastnar lätt i minnet. Det är lätt att föra moraliserande resonemang kring det, gärna kryddat med "allt var bättre förr"-toner med tillhörande förakt för modern teknik.

Missförstå mig inte, det finns all anledning att diskutera digitaliseringens inverkan på journalistiken. Medieforskaren Rasmus Kleis Nielsen, en av de som kritiserar filterbubbel-begreppet, pekar i en artikel på tre andra skeenden som är betydligt viktigare att se upp med:

Den ökande klyftan mellan nyhetskonsumenter och nyhetsundvikare.

Den växande förtroendekrisen mellan media och mediekonsumenter.

De minskade resurserna för professionell journalistik.

Jag tycker att Kleis Nielsen har rätt. Just dessa tre nämnda områden är sådana som mediebranschen borde fokusera på. Inte filterbubblor.

För, som sagt, det är bara epitetet som är nytt. Inte fenomenet. Filterbubblor finns och kommer alltid att finnas, men bara som en allmänmänsklig längtan, inte som något som hotar demokratin eller samhället. Poeten Werner Aspenströms dikt "Hund och herre" (ur samlingen "Under tiden") skrevs 1972, långt före internets genombrott och beskriver hur en filterbubbla kunde se ut då. Den inleds så här:

Att näsvist som hundnosen leva,

att treva, att morra

och borra sig fram genom luktskyarna

i söndagsmorgonparken,

där en morgontidig prenumerant

fått sin åsikt bekräftad och viker ihop tidningen.

Just det, redan på den tiden när det fortfarande bara fanns en papperstidning att tillgå för nyhetsintagande sökte vi ibland efter bekräftelse, för att när vi funnit den nöjt slå ihop tidningen.

Men hundens agerande i dikten är också intressant i sammanhanget. Den tar till sig allt, alla lukter, alla smaker, den letar runt i parken - som en kontrast till den stillasittande tidningsläsaren. Hunden är helt enkelt intresserad av alla perspektiv den kan finna, den är en idealisk nyhetskonsument.

Så här finns för all del något vi kan lära oss när vi tar del av digitala nyheter: Var som en hund. På nätet är det dessutom lättare än någonsin.