Ledare: Den svenska hundraårsfesten får vänta

Ledare ,
En bild från Vänsterpartiets valvaka på Brooklyn bar i Stockholm.
Foto: Janerik Henriksson/TT
En bild från Vänsterpartiets valvaka på Brooklyn bar i Stockholm.

Med nuvarande situation i riksdagen finns det inga skäl att jubla över valresultatet. I allt väsentligt måste svensk parlamentarism hitta nya former för att se till att landet kan få en handlingskraftig regering.

 

Svensk demokrati fyller 100 år i år. Det borde firas med århundradets fest. Men söndagens riksdagsval blev tvärtom en riktig festförstörare.

Fyrverkerierna fick ställas in, champagnekorkarna blev kvar i flaskorna, girlangerna och serpentinerna löstes upp i det sura nedfallet.Baksmällan slog till långt innan någon ens hann ropa skål.

Vid 23.30-tiden var valet nära nog avgjort. Det hängde på enstaka tiondelar om de rödgröna eller Alliansen skulle bli största block.

Men alldeles oavsett vad som slutligen står på sista raden när slutresultatet annonseras på onsdag, har parlamentarismens förutsättningar ändrats på ett sätt som gör att inget hädanefter kommer att bli sig likt.

Den klassiska svenska blockpolitiken, där den traditionella vänster-högerskalan dragit upp såväl positioner som gränser, är död.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Anders Ygeman på scenen under valvakan på Färgfabriken i Stockholm.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Anders Ygeman på scenen under valvakan på Färgfabriken i Stockholm.

I dess ställe har vi tre block där inget parti på egen hand och av egen kraft kan dominera i riksdagen. Och med åtta partier som alla är så små att de var och ett är beroende av att samarbeta med minst tre, fyra eller fem andra partier för att kunna bilda regering.

I det läget måste det till en nyordning som möjliggör att Sverige kan regeras. De närmsta dagarna kommer att bli avgörande.

Det går givetvis att notera enskilda framgångar och förluster. Kristdemokraterna har gjort en strålande valrörelse. Redan detta att klara sig kvar i riksdagen är en bragd, inte minst med tanke på att partiet under nära nog hela mandatperioden befunnit sig under fyraprocentspärren. Rimligen har många moderatväljare insett att det bästa sättet att skapa en Alliansövervikt har varit att stödrösta på KD.

På samma sätt har många moderatväljare som inte fullt ut har känt sig bekväma med partiets nya hållning i migrations- och integrationsfrågan valt att rösta på Centerpartiet, som gjort sitt bästa val på 30 år. Omvänt har många som inte tycker att M har förändrats i tillräckligt restriktiv riktning valt att rösta på SD.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar under valvakan på restaurang Kristall i centrala Stockholm.
Foto: Anders Wiklund/TT
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar under valvakan på restaurang Kristall i centrala Stockholm.

Även Socialdemokraterna har straffats av sina traditionella väljare. Förlusterna till Vänsterpartiet har gjort att statsminister Stefan Löfvens ställning blivit mer eller mindre ohållbar. Det enda rimliga är att Löfven väljer att avgå oavsett om de rödgröna blir större än Alliansen. Om inte, lär han bli ett lätt rov för ett revanschsuget V. Jonas Sjöstedts krav på att få bli vice statsminister i vänsterregering är skäl nog för en anständig socialdemokrat att tacka för sig.

Sverigedemokraterna går framåt. Men på samma sätt som alla de övriga kan det främlingsfientliga partiet inte göra något utan att få till ett samarbete med andra partier. Annars förblir det ett isolerat ytterkantsparti.

Det återstår visserligen att se vad som primärt styrde väljarna till Sverigedemokraterna. Givetvis är migrationspolitiken central, men frågan är om hur många av Åkessons väljare som röstar på SD för att de inte accepterar tanken om alla människors lika värde eller ser vissa ”raser” som överlägsna andra. I den mix av känslor som byggt SD:s sensationella stöd finns sannolikt också annat, som den vaga känsla av att ”det var bättre förr” som SD har skickligt spelat på. Eller som en reaktion på den så kallade Decemberöverenskommelsen som partiet sålt in som en enda stor ”konspiration”.

Det vill mycket till för att den väljare som väl klivit in i den upplevda SD-värmen stannar gärna kvar. Inte för att dessa egentligen tror att SD skulle klara av att styra, utan för att det blir ett ännu större mentalt steg att så att säga bekräfta sig själv som missnöjesväljare.

När 76 av 88 distrikt i kommunalvalet i Borås var räknade såg de rödgröna ut att åter nå en styrkeposition jämfört med de fyra allianspartierna med ett överläge på omkring fyra procent.

Moderaterna backar runt en procentenhet relativt förra valet medan S tappar drygt två, men det räcker ändå inte för att Annette Carlson & Co ska komma ikapp.

Dock stärks Alliansens relativa position eftersom Miljöpartiet klappar ihop, men klarar sig kvar i fullmäktige med näppe. Visst, även i kommunen är SD vinnare, upp drygt fyra procentenheter, men det är fortsatt orimligt att förhandla med dem. Partiet lokalt är inte torrt bakom öronen.

I kommande samtal i Stadshuset bör Socialdemokraterna överväga sin relation till Vänsterpartiet. Miljöpartiet, å sin sida, bör med öppet sinne lyssna till vad Alliansen har att säga.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.