Mikael Hermansson: Låt alla bitar i hållbarhetspusslet vara med
Hur mycket det än trollas och oavsett vilka krafter som gör vad de kan för att förminska betydelsen av att medvetandegöra inte minst unga i vår del av världen, så kvarstår det uppenbara: Allt fler kommer till insikt om att det som 17-åriga Greta Thunberg pekar på är omöjligt att blunda för.
Hållbarhetsrevolutionen omfattar dock mer än ”bara” klimatet. Det rör sig om en bred attitydförändring som märks av i alla sammanhang, men som naturligtvis tar sig olika uttryck beroende på bland annat vem som använder det. Hur står sig ”svenska” angelägenheter som nivån på bensinskatten, flygskammen eller nivån på biståndet om de ställs mot frågan om den omedelbara överlevnaden för miljontals människor, om mat för dagen och de mest basala behoven tillgodosedda?
”Hållbarhet” är ett i grunden positivt laddat begrepp som påverkar och förändrar hur vi ser på oss själva och på världen. Därmed fungerar det också som en vattendelare, vilket inte minst blir påtagligt när ”hållbarhet” används för att motivera det alls icke hållbara. Ett exempel hämtat jag från Trumps USA, där ”kolgruvor är hållbara eftersom de ger jobb”. Från svensk horisont talas ofta om en ”hållbar migrationspolitik” – men det som i praktiken avses tenderar att innebära stängda gränser.
Jag ser det som både naturligt och angeläget för en ledarsida som Borås Tidnings att engagera sig i hållbarhetsdebatten, inte minst med syftet att försöka bredda och balansera den. Men notera följande: Det rör sig inte om att motverka en obalans mellan dem som ser allvaret och de som väljer att förbli klimatforskningsförnekare; den sortens ”jämviktsförhållande” är inget att sträva efter.
Snarare handlar det om ambitionen att bidra till att lägga ett ”hållbarhetspussel” där de många bitarna bildar en större helhet.
Här är några sådana pusselbitar ur nyhetsfloden den här veckan:
I torsdags invigdes Borås stads nya kraftvärmeverk och avloppsreningsanläggning på Sobacken. Samtidigt har det pågått en laddad debatt om Tekniska nämndens beslut om att fälla ett stort antal träd längs Åsbogatan för att ge bättre plats åt cyklisterna. Allt medan svårartade skyfall lade låglänta delar av Kållered under vatten, vilket i sin tur ledde till att E6:an och Västkustbanan fick stängas av.
När vi talar om hållbarhet är det naturligt att se dessa exempel som delar av en helhet där samhället ibland tar två steg framåt och tre tillbaka, bara för att i nästa skede återvända till ruta ett. Sobacken kostade visserligen långt mycket mer än vad som fanns avsatt i budget, men fyller samtidigt ett behov som inte kan bortses ifrån. Träd mot cyklister är en konflikt som befinner sig inom ramen för ett klimattänkande. Översvämningarna i Kållered visar med eftertryck vad effekterna blir av att en kommun inte förbereder sig i tid för de konsekvenser som ett förändrat klimat innebär redan nu.
Ibland är det lätt att lockas till skratt när hållbarhetsdebatten tar sig andra, aningen mer subtila uttryck, som när Livsmedelsverket i veckan uttalade sig om alternativ till att transportera hämtmat i engångsförpackningar. Men detta var inte ett påhitt påkallat av en proaktiv myndighets behov av att i den politiska korrekthetens namn se till att ”ligga i framkant”. Det var snarare en förhållandevis snabb reaktion på ett omfattande och växande intresse från allmänhetens sida.
Pizzakartongens och sushi-plattans enkla resa mellan restaurangen och hemmet har ju som bekant direkt bäring på den stora berättelsen om sopberget och resursslöseriet. Men matmyndighetens svar var inte direkt vägledande. Budskapet var inte alldeles lättsmält: Det finns inga lagar som hindrar hämtmatskunder från att ta med sig mat eller dryck i egen förpackning, men heller inga som hindrar restaurangerna från att vägra att packa om.
Var ska den biten in för att bli begriplig?
I samband med att jag städade i hyllorna hittade jag ett oläst nummer av tidningen Omvärlden från december 2018. I ett reportage berättas om Yacouba Sawadogo från Burkina Faso och Tony Rinaudo från Australien som gemensamt fick ta emot Right Livelihood-priset för sina insatser för att få öknar att blomstra. För Sawadogos del började arbetet i Burkina Faso under tidigt 1980-tal då Sahelregionen drabbades av svår torka. Hans insats har varit långsiktigt av avgörande betydelse för att bygga upp en skog som i sin gjort det möjligt att etablera en stor mångfald av träd- och växtarter:
”Det har blivit bättre, många av träden och djuren har kommit tillbaka och jag hoppas på att den utvecklingen kommer hålla i sig. Det går att bekämpa klimatförändringarna”.
Visst kan det vara kul att orera om att en bekväm innerstadsmedelklass med dåligt samvete fixerar sitt hållbarhetsarbete till det rent obskyra när andra gör livsavgörande insatser.
Men till vilken nytta?
Det är små och stora bitar i hållbarhetspusslet. Det går bara lägga om alla bitar får vara med.
Svårare än så är det inte.
