Låst läge i Hebron

Hebron Artikeln publicerades

Under en vecka reste BT:s chefredaktör Stefan Eklund runt i Israel och Palestina och träffade representanter för de olika parterna i den långa konflikten staterna emellan. I fyra artiklar skildrar han några av de mötena.

Yehuda Shaul, före detta officer i israeliska armén, är en av grundarna av Breaking the silence, som samlar in vittnesmål, från soldater, om militära övergrepp mot den palestinska befolkningen. Hans guidade turer bland bosättare i Hebron är inte populära hos armén. Bilden togs av BT:s chefredaktör Stefan Eklund när han följde med Yehuda Shaul: ”Det är en olustig upplevelse. Stämningen kring oss är aggressiv.”

I Hebron blir konflikten tydlig. Vi, en liten grupp journalister från Sverige på studieresa i Israel och Palestina, befinner oss i den centrala del av staden där palestinier inte längre tillåts passera.

Vår guide är Yehuda Shaul, tidigare officer i israeliska armén, sedermera en av grundarna av Breaking the silence, en organisation som består av före detta israeliska soldater som publicerar vittnesmål om militära övergrepp mot palestinier på ockuperade områden.

I Hebron på Västbanken bor över 200 000 människor. Ungefär 800 av dem är israeliska bosättare, vars säkerhet i sin tur garanteras av cirka 600 militärer. Bosättarna bor centralt, men de kvarteren, förr livliga handelsgator med både grönsaks- och köttmarknad, är tomma. Palestinierna som drev all handel är ivägkörda. Vi går omkring i en förfallen spökstad och ser bara bosättare och militärer.

Yehuda Shaul är inte populär längs de här gatorna. En militär ropar efter oss: ”Tro honom inte! Han ljuger”. En bosättare stannar sin bil, går fram till Yehuda Shaul och skriker något på hebreiska rakt i ansiktet på honom, tar sedan fram sin mobil och börjar filma oss innan han börjar skrika igen. Militärpatrullen som följer oss ingriper inte. En grupp barn till bosättare, inte mer än tio-elva år gamla, cirklar hela tiden runt vår grupp och ropar så högt de kan för att störa Yehuda Shauls guidning.

Det är en olustig upplevelse. Stämningen kring oss är aggressiv och vi vet att tidigare guidade turer har utsatts för stenkastning. Jag tar några snabba bilder med mobilen, en av dem ser ni här ovan. När vi sedan vill gå in i den palestinska delen av Hebron stoppas vi vid en militärpostering, ”för vår säkerhets skull”.

Västbanken är sedan sexdagarskriget 1967 ockuperat av Israel. Det finns cirka en halv miljon israeliska bosättare i området, fördelat på över 200 bosättningar och så kallade utposter. Bosättningar är tillåtna av den israeliska staten, utposter är det inte (men inga försök att stoppa sådana görs av Israel). Enligt en FN-artikel strider däremot all israelisk bosättning mot den internationella lag som förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen befolkning till ockuperad mark. Israel tolkar FN-artikeln annorlunda, bland annat för att man inte ser Västbanken som ockuperad utan hänvisar till det så kallade Oslo-avtalet 1993 som stipulerar visst palestinskt självstyre i delar av Västbanken.

Under en vecka reser jag runt i Israel och Palestina och träffar representanter för parterna i den till synes olösliga konflikt som jag är uppvuxen med, ständigt flimrande förbi som återkommande inslag i nyhetsrapporteringen. Jag har aldrig varit här tidigare. Perspektiven jag möter skiftar, inte sällan kolliderar dem.

Men i skuggan av det politiska spelet lider människor vars frihet är beskuren. En hopplöshet präglar vardagen. Jag möter den hopplösheten i flyktinglägret Al-Aamari i utkanten av Ramallah där solen inte når ner i de omänskligt trånga stengränderna, vid gränsövergången i Betlehem där tusentals palestinier under förnedrande former får vänta i timmar på att passera på väg till sina arbeten på andra sidan den höga mur som numera skiljer Israel och Palestina åt, i beduinlägret Abu al-Nuwaar, ett antal rangliga plåtskjul på ett grusfält strax utanför östra Jerusalem, som är omgärdade av grönskande israeliska bosättarsamhällen. De sistnämnda påminner mest om välbärgade amerikanska gated communitys. Kontrasten mot plåtskjulen är plågsam att se.

Hela situationen känns statisk. I Hebron upplever jag den bokstavligen. Vi kommer ingenstans. I tre timmar står vi och väntar på att få gå vidare, från de spöklika bosättarkvarteren, till det palestinska området. Vår guide, den före detta soldaten Yehuda Shaul, ringer en av sina advokater för att få hjälp med att bestrida den plötsliga militärorder som visas upp av en officer och som säger att säkerhetsläget är för ansträngt för att släppa förbi oss. Men inget hjälper. Vi får lomma tillbaka till vår minibuss.

För Yehuda Shaul väntar nya guidade turer. Varför gör han det? ”Jag vill kunna se mig själv i spegeln”, svarar han.

 

Del 2

Del 3

Del 4