Larsson: Ny kurs på ’Fredens hav’ enligt Putin

Ledare Artikeln publicerades
Vad Putin har i kikaren oroar Östersjögrannarna. Foto: TT bild
Foto:Mikhail Klimentyev
Vad Putin har i kikaren oroar Östersjögrannarna. Foto: TT bild

År 2015 är frågeställningen lite annorlunda. Moskvas revir har krympt kraftigt, likaså dess militära förmåga.

Redan på 90-talet fanns dock tecken på att Moskva inte tänkte finna sig i den ordning som uppkommit.

I dag står det klart att Ryssland har blivit vad man på den sovjetiska tiden anklagade sina fiender för att vara - revisionistiskt, tillika en revanschistisk makt.

Frågan är vad som är mest obehagligt. Supermakten Sovjet, som hånade sin alliansfria granne Sverige med påminnelser om dess svaghet. Eller den nuvarande regimen i Moskva, som med hot och i handling vill få mindre grannar att foga sig till Rysslands önskemål.

Med i förlängningen en ny version av ’Fredens hav’, Sovjets plan för att stänga ute alla andra än strandägarna från Östersjön.

Resultatet hittills har, tyvärr, gett rikligt stoff till skriften ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön”. Författare är Katarina Tracz, på tankesmedjan Frivärld.

Det har blivit en koncis uppslagsbok om trender och händelser i Rysslands strävan sedan år 1999 att åtgärda det Vladimir Putin 2005 kallade ”1900-talets största geopolitiska katastrof”, Sovjets kollaps.

Hösten 2014 forskade Tracz i Washington. Det var tacksamt, skriver hon, att då vara svensk med inriktning i på nordisk-baltisk säkerhet. Rapporteringen hemifrån om undervattensverksamhet ökade intresset för Östersjöregionen. Nästa krisområde?

Lilla Estland är säkerhetspolitiskt lika viktigt för USA som Japan eller Saudiarabien, skriver i ett förord Mike Winnerstig som är fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Kan inte Estland bevaras fritt ifrågasätts globalt USA:s vikt som bundsförvant.

Omvänt innebär detta att hela regionen faktiskt har ett skydd – i USA. Dock ständigt ifrågasatt. Amerikanerna är sedan länge trötta på Europas ovilja att satsa på det egna försvaret. Det utsatta Baltikum är därvidlag lika uselt som Sverige och Finland.

Ledningen i Moskva har bestämt sig för att det lönar sig för dess egen maktställning att framställa väst som fiende. Man återgår till den gamla sovjetiska linjen att luckra upp banden över Atlanten. Rysk militär aggression kan tyckas motverka detta syfte, men kopplat till propaganda som går ut på att svartmåla demokratiska balter och ukrainare kan effekten i stället bli att USA/Nato/väst ger upp – som man gjort i fråga om Krim.

Motstånd mobiliseras. Nato övar mer och markerar närvaro i Baltikum. Dock inget motsvarande omfattningen av ryska manövrer.

Medan balterna vill ha permanent amerikansk närvaro som ’snubbeltråd’ har Tyskland motsatt sig inrättande av permanenta baser. Tyskland är ännu troget sin linje att Moskva ska tas med lämpor.

För Finlands och Sveriges del drar Tracz slutsatsen att alliansfriheten inte längre har något värde. Snarare är den en faktor som skapar osäkerhet.

Hur Moskva ska hanteras, avvägningen mellan mjuk och hård makt, kan vi fortsätta att diskutera. I Ryssland blir åsiktskorridoren allt trängre, från Kreml avvikande röster tystnar.

Frågan är om det inte är det värsta som händer.