Lär av proffsen, AF!
Det presenterades som en positiv nyhet, detta att allt fler jobbar efter att ha genomgått Arbetsförmedlingens etableringsprogram. 44 procent går vidare till jobb eller studier, till skillnad från föregående år då motsvarande framgångar uppmättes till 33 procent.
Till Dagens Nyheter förklarade en ledande företrädare för Arbetsförmedlingen att denna framgång berodde på att ”arbetsmarknaden har varit väldigt god det senaste året”. Malin Blomgren, chef för enheten integration och etablering tillade även att Arbetsförmedlingen ”blivit bättre på att hjälpa den här gruppen att komma i arbete och hitta utbildningar. Vi har blivit duktigare på att kartlägga, hitta lämpliga insatser och vi har även bättre förståelse för den här målgruppens behov”.
En solskenshistoria således. Men molnen fanns där hela tiden. Hela ökningen handlade om jobb som till 100 procent betalades av det offentliga. Skalades dessa bort, var resultatet allt annat än strålande – den goda konjunkturen till trots. Den verkliga bilden av Arbetsförmedlingens sätt att hantera etableringsuppdraget är att ytterst få tar sig in på den öppna arbetsmarknaden den vägen.
Arbetsförmedlingen är en koloss på lerfötter. Den utgör i sig ett samhällsproblem genom att återkommande uppvisa en påtaglig förmåga att inte se till att de som är i behov av myndighetens tjänster får sådan hjälp att de får jobb.
Bidragsanställningar och subventionerade jobb i sig ska dömas ut, och detta av ett fullgott skäl: Det finns människor som inte kan ta eller få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden med mindre än att det offentliga står för hela eller delar av kostnaden. När de hjälper till att bära upp många av civilsamhällets organisationer, föreningar och sammanslutningar bidrar de dessutom till att en sektor som är avgörande för att hålla ihop samhället kan göra sina goda insatser.
Den väsentliga frågan är snarare denna: Hur ska etableringsuppdraget utföras och utformas så att fler kan ta sig fram till det som brukar kallas de ”riktiga jobben”?
I måndagens Dagens Industri skriver fyra ledande företrädare för företag som är engagerade i arbetsmarknadsutbildning att den stora myndigheten prioriterar fel. Om antalet arbetsmarknadsutbildningsplatser har mer än halverats på fem år, samtidigt som näringslivet skriker efter utbildade att anställa på alla nivåer, så torde de ha rätt. Inte blir det bättre av att Arbetsförmedlingen inför nästa år avser att kapa ytterligare drygt 1.3 miljarder från yrkesutbildningen.
Det finns en logik i kritiken som är svår att bortse ifrån. Den myndighet som har till uppdrag att se till att fler kommer i arbete, och som ska hjälpa nyanlända till egen försörjning så tidigt som möjligt, bör naturligtvis prioritera så att insatserna verkligen leder till just detta. Om det finns aktörer som är proffs på att utbilda för arbetsmarknaden, så borde Arbetsförmedlingen använda sig av dessa för att lyckas bättre än idag.
