Mikael Hermansson: Längtan till hopp och härlighet
Den brittiska nationalsången är som bekant ”God save the Queen”, vars ursprung är aningen höljt i dunkel. Den är dock inte särskilt populär, i alla fall inte i jämförelse med ”Jerusalem”, vars text är hämtad ur förordet till William Blakes Milton: A Poem in Two Books eller ”Land of Hope and Glory” med text av Arthur Benson. Båda nämns inom ramen för den motion som lades fram av Labourledamoten Toby Perkins 2016, om att England på samma sätt som Skottland och Wales skulle få en egen nationalsång. Denna motion antogs utan omröstning.
Sångerna har mycket gemensamt. Men om ”Land of Hope and Glory” med sin landskapsromantik är det typiska valet när Tories håller partikongress, ligger ”Jerusalem” med dess sociala patos och utopiska visioner Labours hjärta närmare.
Båda är alldeles fantastiska att sjunga med i, och då gärna för full hals!
Även om jag textmässigt föredrar Blakes poesi alla dagar i veckan, har Benson fångat något redan i inledningsraden som bär ända in i den pågående valrörelsen, nämligen drömmen om landet av hopp och härlighet. Detta land känns allt mer avlägset.
Jag har genom åren bevistat många brittiska partimöten. Med åren har de blivit allt tråkigare, kanske främst för att det sjungs mindre än tidigare. Även flaggviftandet har minskat. Fokus ligger i högre utsträckning än tidigare på Ledaren och allt mindre på Partiet.
Mannen på bilden ovan vet förmodligen inget om den förändringen. Han viftar glatt vidare med den brittiska unionsflaggan. För honom symboliserar den hoppet, drömmen, men också det onåbara.
Bilden är tagen i ”The Jungle” – den franska kåkstad utanför Calais som växte fram vid kanaltunnelns mynning och som befolkades av människor vars dröm om att ta sig till Storbritannien i de flesta fall upphör där. 2016 revs ”The Jungle” men ersattes snart av liknade kåkstäder, befolkade av nya som också bara kan hoppas.
Många dör på kuppen, några blir kvar eller flyttar vidare. För det fåtal som lyckas ta sig över till Storbritannien väntar i de allra flesta fall en fortsatt (mar)drömsliknande existens men då i det som så träffande kallas skuggsamhället. Detta är i allra högsta grad är en del av ”landet av hopp och härlighet”!
I The Shadow Economy (IEA, 2013) uppskattar ekonomerna Friedrich Schneider & Colin C. Williams att skuggsamhället omsätter en tiondel av den brittiska ekonomin, och på sina håll i Europa så mycket som en fjärdedel. Dagspolitikens skiftningar har liten påverkan på dess utbredning; skuggsamhället har fortsatt växa under såväl Labours regeringsinnehav som under Tories. Och kanske viktigast av allt, dess tillväxt drivs inte ens i andra hand av sådana aktörer som mannen med flaggan i ”The Jungle”.
Här krävs en brasklapp: Detta är inte ett försvar för skuggsamhället eller för den delen för gränslöshet. Det liv som väntar den som lyckas ta sig in i landet illegalt, blir knappast en dans på rosor.
Men skuggsamhället är inte ett avgränsat fenomen som bara omfattar migranter som hoppas på ett bättre liv.Snarare är den svarta helt integrerad i den vita ekonomin, vilket framgår av den grå vardagsverkligheten. Därför blir också den politiska fixeringen vid att stänga den yttre gränsen med argumentet att skuggsamhället inte ska växa också så missriktad. Det består i första hand av de väldigt många britter, inte minst i Londonområdet, som är helt beroende av att vid sidan av sitt ordinarie, beskattade arbete också ha ett där lönen betalas kontant i handen. Som sköterskan vid sjukhuset i Walthamstow som städar svart, historieläraren i Lewisham som serverar öl på The Crown and Anchor i Brixton eller biljettförsäljaren i luckan vid Charing Cross som lagar andras bilar i sitt eget garage hemma i Leyton – människor som jag mötte under förra valrörelsen 2017 och som varken skäms för sin situation eller företagsamhet.
Men som samtidigt längtar efter det där andra landet som visserligen är nära i sången men ack så avlägset när musiken har tystnat och flaggorna rullats ihop.
Det räcker att läsa utdrag ur den senaste statistiken från Child Poverty Action Group för att förstå hur långt bort det ligger:
* 4,1 miljoner barn lever i familjer vars totala arbetsinkomster understiger den nivå som anger ”skälig levnadsstandard”.
* 43 procent av alla barn i familjer som betraktas som etniska minoriteter och 47 procent av barn som växer upp med en förälder lever i fattigdom.
* 71 procent av barn i familjer där ingen vuxen arbetar lever i fattigdom.
Utestängda, skulle man kunna säga, men av en annan gräns än den som mannen på bilden hoppas kunna ta sig över.
Ett har de dock gemensamt:
Drömmen om ”landet av hopp och härlighet”.
