Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Ledare 2010-05-31 | Uppdaterad 2010-06-01
Statsminister Fredrik Reinfeldt behövde inte fundera länge över Mona Sahlins invit om samarbete över blockgränsen. "Jag tror inte på förutsättningarna", sade Reinfeldt.
Det var inför företagarna på Svenskt Näringslivs framtidskonferens som Sahlin sträckte ut handen – och fick nobben. Skälet är glasklart. Regeringen har en klar och tydlig reformagenda att genomföra, utan inblandning från de rödgröna. Förståeligt nog vänder man sig särskilt mot Vänsterpartiets inflytande.
Det är valrörelse och blockpolitiken är mer cementerad än någonsin.
Tydligen har väljarna inget emot det förstelnade läget i svensk politik. Enligt en rapport från Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet, presenterad av fil. dr. Magnus Hagevi, sympatiserar väljarna mer med blocken än med partierna, särskilt regeringsalliansens anhängare (DN Debatt 28/5). Hagevi konstaterar att alliansen och de rödgröna har gått från skrivbordskonstruktioner till att spela en ytterst viktig roll i svenskens syn på politiken.
Samarbete över blockgränsen ligger alltså inte i korten under den närmaste framtiden. Ur strategisk och politisk synvinkel är det också lätt att förstå både Reinfeldts nekande och Sahlins ambitioner att få mer att säga till om.
Samtidigt är det svårt att förneka att såväl försvaret, skolan som energipolitiken skulle må bra av långsiktiga spelregler som inte riskerar att rivas upp vart fjärde år.
Blockpolitiken har alltså ett pris. Däremot leder den varken till passivisering eller till politikerförakt, vilket annars är vanliga föreställningar. Surveyinstitutets studie visar att politikerföraktet har minskat de två senaste valen och att valdeltagandet går åt andra hållet när två starka block slåss om makten.
Dessutom visar både studien och opinionsmätningar att spelrummet för extrempartier, läs Sverigedemokraterna, minskar när det är jämnt mellan blocken och när det debatteras jobb, skola, vård och omsorg.
Under rådande ekonomiska kris är det än mer rimligt att väljarna söker sig till pålitliga alternativ som har nära till makten. Vill man ha förändring i de viktigaste frågorna är det ju säkrare att rösta på alliansen eller de rödgröna, än på ett enfrågeparti som i bästa fall kan uppnå en vågmästarroll.
Frågan är också varför Sverigedemokraterna kallas högerextremt. 27 procent av SD:s anhängare sympatiserar med de rödgröna, 15 procent med alliansen, enligt studien. Se där föll ännu en föreställning.
En balkanisering av Sverige är en större fråga än små justeringar i politiken kring jobb, skola, vård och omsorg. Åtminstone borde den vara det för dem som har barn och tänker på framtiden. En vågmästarroll tvingar de ansvariga partierna att debattera sitt misslyckande som de vill sopa under mattan.
Jag tänker på bonden som hade en så jättebra brunn, och alla som bodde där hämtade sitt vatten i denna brunn. Så blev det en torrsommar, och bonden förbjöd andra att hämta vatten i hans brunn. Resultatet blev ju att de andra skaffa annat sätt att få sitt vatten än ur bondens brunn. Och bondens brunn blev dålig p.g.a. att vattenådrorna satt igen sig.
Vill vi ha ett friskt samhälle, ska vi vara rädda om behovet av demokrati. Gör man brunn för tätt ruttnar ju vattnet. Vi känner väl alla hur det verkar ruttet på många håll i samhället nu.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86