Kvotering är en villoväg

Stefan Löfven har gett upp. Det är han inte ensam om. Även den moderata ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, Elisabeth Svantesson, har gett upp. De vill ha kvotering.

Ledare

För Löfvens del handlar det om synen på andelen kvinnor i bolagsstyrelserna. Den är för liten (och så långt är det lätt att instämma). Men nu har Löfven gått ifrån sin tidigare formulering om att vara ”öppen” för kvotering till att faktiskt förorda lagstiftning om könsfördelningen i styrelser.

Svantesson å sin sida har fått nog av statistiken från föräldraförsäkringen som visar att män tar ut en mindre del än kvinnor. Därför vill hon ha kvotering. Eller som det heter på moderat nyspråk: fler dagar ska ”individualiseras”. Men oavsett vad man kallar det handlar det om att staten, inte familjen, ska bestämma vilken förälder som ska vara hemma.

Det Löfven sägerhar förstås en helt annan politisk tyngd än vad en enskild riksdagsledamot, men ändock utskottsordförande, föreslår. Därför ska inte ovanstående tas som tecken på att Moderaterna och Socialdemokraterna som partier närmat sig varandra i synen på kvotering.

Därtill kan sägas att medan Löfven mötts av hejarop från flera av sina egna, har Svantesson om än lite mer i skymundan fått rätt mycket ris för sitt utspel.

Det förtjänar hon. Eller som hennes partikamrat, riksdagsledamoten Jan Ericson, skriver på sin blogg: ”Jag ogillar starkt när politiker klappar medborgarna lite nedlåtande på huvudet och säger att de vet bättre än vuxna myndiga människor vad som är bäst för barnen och deras föräldrar. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i, och det var därför jag blev moderat.”

Ännu så länge har Löfven inte gjort något nytt utspel om föräldraförsäkringen. I samband med sitt uttalande om kvoteringslag sa han dock att den ”på sikt” ska delas lika.

(Upplysningsvis är föräldraförsäkringen redan idag delad. Hälften var åt föräldrarna. Dock finns alltså möjlighet för föräldrarna att, om de så önskar, överlåta dagar åt varandra.)

Frågor om kvotering,det må gälla bolagsstyrelser eller föräldraförsäkring blir ofta heta stridsämnen. Det är inte så konstigt. Det handlar om att bruka ett trubbigt instrument och med det ge sig in och peta i zoner där staten inte ska vara beslutsfattare.

Man kan tycka att föräldrar och personer som äger företag väljer fel. Och man kan argumentera för varför en jämnare fördelning är gynnsam.

Men att vara för ellermot kvotering handlar inte om att vara för eller mot jämställdhet. Det handlar om synen på hur långt den statliga beslutssfären ska sträcka sig.

Elisabeth Svantesson skriver i sin blogg att det inte är ”vänsterpolitik” att förorda kvotering.

Hittills har det varit det. Och det bör så förbli.

Ledarredaktionen