Stefan Eklund: Kulturpolitiska hägringar

Den är intressant. En fri kultur är nödvändig för att ett samhälle ska må väl. Styrs de kulturella verksamheterna politiskt får vi ett trängre samhälle, ”inte värdigt en demokrati”.

Det sistnämnda uttrycket är lånat av Ola Wong, den boråsfödde journalisten, författaren och tidigare BT-medarbetaren som i Svenska Dagbladet drog igång debatten med sin kritik av de svenska museernas allt mer likriktade moraliserande verksamhet och som sedan fortsatte med att uppmärksamma vad han och flera förläggare uppfattande som en politisk vilja att styra det statliga litteraturstödet till böcker med ”rätt åsikter”.

Kritiken tog skruv, många upprördes, många höll med Ola Wong, andra gjorde det inte. På ledar-, debatt- och kultursidor har inläggen haglat.

Ola Wong är en skicklig debattslugger, med absolut gehör för att trampa på ömma tår. Kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) har till exempel funnit det nödvändigt att använda ett för henne ovanligt snorkigt språk för att avvärja Wongs attacker.

Och Ola Wong har absolut en poäng. Det svenska kulturlivet har idag en stark dragning åt ett normkritiskt, relativiserande perspektiv som med dessa vapen försöker fungera som ett motvärn mot den intolerans och främlingsfientlighet som dag för dag växer sig allt starkare i vårt samhälle.

Därmed blir den hållningen också ibland allenarådande, det är den paradoxen som Ola Wong har uppmärksammat. I ivern att försvara det goda samhället snörps den konstnärliga friheten. Publiken ses som något som behöver uppfostras. Och pekpinnar fungerar sällan bra som konstnärligt grepp. Kvaliteten urholkas.

Frågan är bara om detta egentligen är något nytt. Den historiska pendeln slår alltid. Om vi tar museiverksamheten förr så var den både patriarkalt och kolonialt färgad, inget att längta tillbaka till. Den motreaktion mot det vi har sett de senaste decennierna har varit behövlig, men kanske har vi hamnat i det andra diket nu.

Diskussionen som Ola Wong har väckt kan vara ett sätt att börja ta sig upp ur det diket.

Statligt (och kommunalt, diskussionen är högst tillämplig även i Borås) stöd till kultur är en känslig historia. En klok kulturpolitik ger konsten möjlighet att stå fri från politiska (eller kommersiella) krav. I den stund man ens anar en vilja till politisk styrning gäller det att se upp.

När Stefan Löfven, som ”inte har tänkt en enda kulturpolitisk tanke i sitt liv”, som någon beskrev det häromdagen, gav kulturministerposten till Miljöpartiet gav han den också till ett av de två partier i riksdagen som har störst ambition med sin kulturpolitik. Miljöpartiet vill använda kulturen som ett demokratiskt instrument, eller som Expressens Karin Olsson har uttryckt det: ”Miljöpartiets kulturpolitiska idéprogram gör konsten till en ideologisk uppfostringsanstalt.”

Med ett sådant parti vid makten får man också räkna med att viljan till styrning ökar. Det andra partiet som ser en potential inom kulturområdet är Sverigedemokraterna. Det partiet vill använda kulturen för att skapa en enhetlig nationalistisk kulturgemenskap i Sverige. Det allt mer totalitära Ungern ses som en förebild.

Men de övriga partierna? Socialdemokraterna? Moderaterna? De har lämnat walk over i kulturmatchen. Här finns inte tillräckligt många röster att vinna. Bilden av den svenska kulturpolitiken som ett visionärt ökenlandskap där MP och SD bara är bedrägliga hägringar består.