måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Krönikörer 2010-03-01 | Uppdaterad 2010-02-26
“Vad ni ser är vad ni får”, förklarade Sarah Brown i veckan. Hon är gift med Gordon Brown, Storbritanniens premiärminister, och såg sig tvungen att försvara sin make efter att hans mobbartendenser blivit det stora politiska ämnet.
Brown har alltid varit känd för sitt temperament, men nyligen förkunnade chefen för anti-mobbningsorganisationen National Bullying Helpline, Christine Pratt, att den mottagit flera samtal från personer på 10 Downing Street – premiärministerns kansli – som var i behov av hjälp.
Pratt sade sig också ha fått mejl från anställda i premiärministerns kansli som rapporterade om en ohälsosam miljö där Brown skäller på de anställda och nedvärderar deras arbete till den grad att han en gång tog över en sekreterares jobb eftersom han tyckte att hon skrev för långsamt.
Premiärministern mobbar dock ingen, säger Sarah Brown och affärsminister Peter Mandelson. Pratt i sin tur misstänks för att gå Tories, det konservativa partiets, ärenden, och visst är det oetiskt att offentliggöra samtal från en viss arbetsplats.
Men Browns medarbetare medger att han har ett hett temperament, och frågan är om premiärministerns bryska maner påverkar hans sätt att regera – eller rentav gör det omöjligt att regera.
Brown är så engagerad i politiken att hans känslor kan hetta till lite, menar hustrun Sarah, så hans temperament är därmed en reflektion av hans starka känslor för politiken. Premiärministerns mobbartendenser måste undersökas, säger oppositionsledaren David Cameron.
Förmodligen har Christine Pratt inte helt rent mjöl i påsen – det är trots allt snart parlamentsval. Resultatet av hennes utspel är dock att Storbritannien på allvar börjat diskutera mobbning, inte bara bland barn utan också på arbetsplatser – till och med bland rikets ledare.
Debatten äger rum cirka en generation efter den svenska, men för första gången har mobbning på arbetsplatsen blivit ett förstasidesämne – förvisso inte bara på grund av mobbningen, utan för att den kan kosta Labour valet.
Browns anhängare påpekar att politik är en tuff bransch och menar att den som tar illa vid sig av chefens häftiga temperament bör söka jobb någon annanstans. Men var går gränsen för vad som är en tuff bransch där man förväntas stå ut med okvädningsord?
Under de senaste åren har antalet samtal till organisationer som National Bullying Helpline ökat avsevärt, men är det för att mobbning på arbetsplatser har ökat eller för att personer som inte trivs på jobbet ser en möjlighet att hämnas på arbetsgivaren?
Gordon Brown saknar utstrålning. Hans rival och företrädare, Tony Blair, hade utstrålning i kubik. När Brown efter många års väntetid äntligen fick bli premiärminister var det som om ”underdogen” äntligen hade fått en chans.
Det passade så perfekt i Tony Blairs New Labour, som sade sig vilja låta den enskilda människan glänsa och bidra till ett blomstrande samhälle. Så synd att ”underdogen” uppenbarligen är en mobbare.
Det spelar ingen roll hur skicklig Brown är på politik. Han verkar ha haft lite för många vredesutbrott på 10 Downing Street.
Elisabeth Braw
senior reporter
Metro International, London
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
