Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2009-04-27 | Uppdaterad 2009-04-24
Jag sitter på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. Landskapet svischar förbi på det där sättet det gör när Banverket lyckats hålla ordning på linjen.
Läser ännu en gång Elin Wägners rapport från det ockuperade Ruhrområdet efter första världskriget. Hon varnar för att franska soldater förnedrar och förtrycker den civilbefolkning man enligt avtal skall härska över i 15 år.
Att förtrycka och förnedra människor, även om de tillhör det folk som skapat ett krig, är det mest destruktiva man kan göra, skriver Elin Wägner. Det skapar bara hat, förtvivlan, nya krig och nya krigsherrar. Den som vunnit ett krig måste förstå att man inte får kränka den slagne, det föder bara nya drakar, skriver Elin.
Att läsa Elin Wägners rapport är som att läsa något från Gazaområdet. Den starka parten förtrycker, förnedrar och kränker individer på sådant sätt att det bara kan leda till förtvivlan, hat och grogrund för nya krig och nya krigsherrar. Då föddes Hitler.
Tåget stannar i Linköping, och på stiger en mamma med sin son. Det är i alla fall så jag tolkar det. De sätter sig tvärs över gången, pratar lite, sonen – han kan vara cirka sju år – tar upp en dator, sätter hörlurar i öronen och börjar spela ett dataspel. Det är fullt ös, han visar sin mamma ibland, och jag ser på skärmen att det är ett krigsspel. Avancerat sådant. Killen är skicklig, koncentrerad. Han är helt inne i spelet.
Framåt Flemingsberg, tio minuter från Stockholms Central, ber mamman honom stänga av. Han gör det. Jag fortsätter att läsa och hör att de pratar, men inte om vad, jag är uppslukad av Elin Wägners rapportbok.
Grabben pratar ganska högt nu, är lite otålig, och jag hör plötsligt att han otåligt frågar mamman: ”Vilket spel är jag med i?” Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna. Och sedan hör jag en dialog som får mig att tänka helt nytt, som får mig att bli förskräckt.
– Vilket spel är jag med i, mamma?
– Vadå, spel, frågar mamman.
– Vilket spel är jag med i, upprepar grabben.
– Hur menar du, frågar mamman.
– Vilket spel är jag med i?
Och så förklarar mamman att han inte är med i något spel, utan att han lever i verkligheten. I början trodde jag att det var ett skämt från grabbens sida. Men det var det inte. De två pratade om saken, mamman förstod att jag hörde och såg generad ut.
Hon förklarade gång på gång att de två inte var med i något spel, att de satt på tåget alldeles i verkligheten, att verkligt var det som var på riktigt. Vilket spel är det då, frågade grabben helt allvarligt.
När vi kom fram till Stockholms Central kände mamman någon sorts behov av att förklara för mig. Jo, hennes pojke var så uppslukad av teve- och dataspel att han ibland hade svårt att slita sig, svårt att skilja på verklighet och spel. Och pappan var likadan, när sonen var hos honom spelade de hela dagarna.
Hade det varit första april hade jag trott att jag var med om ett skämt. Det var så overkligt att jag tittade mig omkring lite försiktigt för att se om jag var med i någon sorts filminspelning. Någon sorts spel… Men så var det inte. Det här var på fullt allvar. En kille, som kanske ännu inte börjat skolan, tror på fullt allvar att livet är ett spel där han är en av figurerna. Jag hoppas att det går över.
Plötsligt kände jag hur all den forskning, eller om det är kvasiforskning, som kommit fram till att vi inte påverkas av interaktiva dataspel nog måste vara vinklad. Vi påverkas ju av allt annat, varför skulle vi då inte påverkas av dataspel och teveserier där man, för att citera en tevekrönikör, framställer ”unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare.”
På nyheterna hör jag att nya spelare tagit sig in på börsen och att en ny spelare uppträder på marknaden. Grabben har kanske rätt, det är synnerligen relevant att ställa frågan: Vilket spel är vi med i då?
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86