måndag 15 mars 2010
måndag 15 mars 2010
Krönikörer 2010-01-27 | Uppdaterad 2010-01-26
När detta skrives är jag på väg till Krakow och därefter Auschwitz, för att där på Förintelsens minnesdag hågkomma förintelsens offer.
Det är en upplevelse som jag gjort tidigare, och som bör göras, men det är inte med glädje jag ser denna resa framför mig. Det är en utifrån alla mänskliga perspektiv upplevelse som öppnar portar för att på en gång se och försöka förstå människans oanade förmåga till grymhet mot sina medmänniskor och oändligt lidande.
På jakt efter en mössa och något varmare kläder tänker jag på dem som var helt utelämnade inte bara åt kylan, utan åt plågoandar som inte kände några gränser för sitt hat, längs en väg som tog slut med tågspåren, som plötsligt inte längre fortsätter, därför att där var slutet i form av gaskamrarna. För oss som går över fälten är kylan och vinden besvärande men ett intet mot det som gällde för dem tusen och åter tusen som aldrig kom tillbaka eller för de alltför få som överlevde efter att ha gått igenom ett helvete. Dem som vi betecknande nog kallar överlevarna.
Det känns som om man har hamnat mitt i en av de många filmer vi har sett. Järnvägsspåren, portalen in genom lägergrindarna och barackerna tills man inser att detta var verkligheten, som kunde inträffa och som inträffade. Och efter kriget och efter lägerfångarnas befrielse inträffade på nytt 50 år av förtryck, deportationer och förföljelser. Det ena vansinnet följdes av det andra.
Där vrids det tråkiga och det tragiska över till något annat och mer hoppingivande. Europa har trots allt förmått att lämna vansinnet bakom sig. Om vi förstår att det ofattbara kan inträffa kan vi också göra så att det inte inträffar. Om vi förstår vad som öppnade för hatets och förtryckets krafter kan vi också kontrollera dem. Och om vi förstår att det inträffade bland vanliga och normala människor kan vi inse att det inte bara kunde hända där utan också handlar om vårt eget ansvar här.
Det är genom att binda oss samman i samhällen präglade av öppenhet och rättigheter för var och en som vi ger demokratin stabilitet. Så länge individens rätt till frihet och respekt är överordnad kollektivet är människor trygga.
Det är för mig Europasamarbetet och grunden för Europeiska unionen. Att förverkliga ett Europa som inte i första hand bygger på föreställningen om ”vi” och ”dom” utan på vars och ens frihet. Det ställer krav på oss alla att se friheten före vår iver att styra över andra.
Idag består Europeiska unionen av 27 medlemsstater över öppna gränser, med en gemensam inre marknad och gemensam vilja att värna värden som frihet, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Tyskland och Frankrike är inte längre arvfiender. Järnridån har fallit och gränserna mellan länder betyder allt mindre.
På Balkan ser vi hur utvidgningen lägger en stabilare grund för demokratin. I framtida skeenden ser vi hur motsvarande kan ske vad gäller Turkiet, Ukraina, i Sydkaukasien och till och med Vitryssland.
Det hot mot demokrati och rättstat som utvecklingen i Ryssland innebär kan övervinnas genom ett ännu starkare samarbete kring demokrati och fred. Och i världen kan vi hävda frihetens värden och människors rättigheter om vi har en stark röst och ledarskap när det gäller både ekonomi och politik.
Jag kan leva med dumma kampanjer för att vi ska köpa tulpaner, eller så många andra politiska beslut som jag är kritisk mot, så länge vi förmår göra verkligheten i Auschwitz avlägsen även när vi går där i kylan över fälten. Politiska beslut som vi ogillar hör demokratin till, inte bara i EU utan också i Sverige, Västra Götaland och Borås och beror på vår politiska uppfattning. Besluten får vi alltid ifrågasätta men inte demokratin.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
