Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2012-01-26 | Uppdaterad 2012-01-25
Svensk arbetarrörelse sjuder nu av diskussion och debatt. Tyvärr kan vi också se att några myter bildas, sådana vanföreställningar som vävs ihop till ideologi och hotar att för lång framtid förblinda ett parti som borde behöva se verkligheten sådant den är, istället för att begrava sig i bitterhet och surmulen nostalgi.
Den första myten är att det var mediedrevet som fällde Juholt. Visst, klart att mediedrevet var betydelsefullt för hur det gick, men att medierna spelar roll har vi vetat länge. Så var det när kommunikationsminister Sture Henriksson 1957 drevs till självmord, är Ove Rainer föll och Cecilia Stegö Chilò petades bort redan innan hon tillträtt som minister på riktigt.
Mediedrev blir starkare i ett samhälle där den mediala logiken förändrar det politiska samtalets villkor. Förr, när partierna bestämde hur dagordningen formas och politikerna styrde opinionsprocesserna var det annorlunda. Att gnälla över detta är som att gnälla över att prästerna fått flytta på sig, tryckpressen gjort befolkningen kunnig och att kvinnlig frigörelse fördärvar den traditionella livsstilen.
Tiderna förändras. Det är inte längre så att statsministrarna tilltalas ”Herr Excellens”, och då får kanske partierna försöka välja ut partiledare som klarar den omställningen. Myten om mediernas elakhet är således stark därför att medierna är starka.
Men lyssna noga nu, alla mediemytologiserande sossar: Om ni tror att det var mediernas lögner som fällde Håkan Juholt, tror ni då också att det är dito myter som gjort att Carema har en taskig image, eller att det är mediemyter som rent allmänt surat till det för riskkapitalbolag i det välfärdsindustriella komplexet? Är ni konsekventa, eller selektiva, i er indignation? Den andra myten som sprids handlar om att Juholt föll därför att folk från landet föraktas.
Visst, det fanns en Åsanissefaktor som Juholt lyckades ladda högt på. Men Fredrik Reinfeldt laddar lika högt på Alfons Åbergfaktorn. Så är det givet vem folket skulle vilja ha?
Således. Visst är konflikten mellan land och stad, mellan den traditionella tillverkningsindustrins proletärer och det nya kunskapssamhällets nätverk av symbolanalytiker förekommande i politiken. Men det förklarar inte så mycket. Det fanns det motsatta problemet för Mona Sahlin, hon retade lantisarna, medan stadsborna gått igång på Juholt.
Dessa två partiledare är två ytterligheter, där bägge blev fel men av olika skäl. Först Mona Sahlin, den postmoderna Pridefestivalaren, med Stockholmsdialekt och queera kompisar, som svängde sina kontokort generöst, dels Håkan Juholt, enkle grabben från Småland, med bilhandlarmustasch, Raskenstamcharm och White Trash-vanor som att beställa Dry Martini utan gin. Och tyckte att staten skulle betala kulbons hyra.
I det ena fallet ett socialdemokratiskt försök att hinna ikapp storstadsväljarna, i det andra fallet ett försök att gjuta mod i eftertrupperna, som känner sig utanför. Dock hade Sahlin och Juholt också ett par likheter: bägge var lågutbildade (tvåårig social linje) och ingen av dem arbetarklass (utan politikerungar).
Slutsatserna är således att vi inte ska fördjupa oss i myter, utan hålla verklighetsbilden öppen, tills vi vet något mer bestämt. Det gäller framförallt för politiska rörelser som varit med i över 100 år och som bör hålla ögonen öppna efter den där elakheten – och inbilskheten – som är senilitetens tydliga tecken.
Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och s-debattör
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
