torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Krönikörer 2007-12-03
”De kan slå ned oss men de kommer aldrig åt att vi tänker annorlunda”, är ord som ekar i det oändliga. Meningen kommer från Maxim Reznik, aktiv i den ryska oppositionen.
I ett slitet rum inne i centrala S:t Petersburg formulerar han det motstånd som få artikulerar. Efter helgens parlamentsval är opposition nästintill ett minne blott i Vladimir Putins Ryssland.
En vecka före parlamentsvalet läser jag om den arresterade partiledaren Garri Kasparov i Moskva, om mordet på liberalen Farid Babajev i Dagestan, om misshandeln av ungdomspolitikern Alexander Shurshev i S:t Petersburg. Jag förbereder mig på fortsatt repression men väl i S:t Petersburg slås jag av den avsaknad av politisk aktivitet som kännetecknat det ryska parlamentsvalet.
Det är ett tysthetens val som ägt rum, men i den ryska tystnaden går det att finna ledtrådar vilka kan ge en fingervisning om vilket sjukdomstillstånd Ryssland lider av. I en förort till S:t Petersburg hinner jag på valdagen träffa en stressad aktivist från det liberala partiet Jabloko. Alexander Vigendt, som aktivisten heter, förklarar att ”valet har alla attribut som kännetecknar en demokrati men i verkligheten är Ryssland en auktoritär stat”.
Det är under falsk flagg Putin de senaste åren knutit samman trådarna i det politiska projekt som av honom själv en gång i tiden döptes till ”lagens diktatur”. I den nya staten är maktspråket bestämt men ändå subtilt. Genom petroleumdollar från Gazprom kontrolleras ekonomin och media, och genom att låta statsmakten växa samman med det ledande ryska partiet Enade Ryssland hindras alla partipolitiska konkurrenter.
På ytan finns det demokratiska processer, val, maktdelning, principer för en rättsstat och individuella fri- och rättigheter. Av vissa beskrivs denna blandning som ett slags hybrid, en korsning mellan en demokratisk och en auktoritär stat, en statsskickens kentaur (kentaur var i den grekiska mytologin varelser som var till hälften människa, till hälften häst).
Om vi kan se det som ett konstaterande att Ryssland faktiskt är en sådan hybrid blir tystnaden mer begriplig. Söndagens parlamentsval blir till en teaterscen där Putin framför världens TV-kameror kan lägga ned sin röst i en valurna för att senare på valnatten tacka det ryska folket för förtroendet.
Den marginella oppositionen blir i detta sammanhang inte farlig för att den utgör ett hot utan därför att den riskerar att riva de ridåer som ska lura ögat och örat. Det problematiska med denna modell är dock att den lämnar lite utrymme för att skapa stabilitet i ett längre perspektiv. Den 2 mars är det presidentval, det vill säga om tre månader. Då kommer Putin att få allvarligare problem än de han mött i detta parlamentsval, en ny president måste utses enligt den ryska konstitutionen. Väljer Putin att ändra konstitutionen till sin egen fördel har han avslöjat sitt eget höga spel. På detta sätt riskerar den ryska teaterscenen att självmant implodera.
I väntan på en upplösning av detta tragiska men underhållande skådespel finns personer som Maxim Reznik kvar i väntan på att tiderna förändras. Det fria ordet, debatten och människans frihetslängtan kommer så småningom att fylla det tysta Ryssland med krav på demokrati och frihet. Putin har besegrat demokraterna men befinner sig i strid med själva tiden och den är svårare att manipulera än ett parlamentsval.
Anders Gustafsson
frilansjournalist
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
