måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Krönikörer 2010-02-26 | Uppdaterad 2010-02-25
Björn Johnson är statsvetare och forskare vid Malmö högskola.
Sprutbytarprogrammet för narkomaner i Malmö är ovanligt för att vara Sverige. Widar Andersson efterlyser fler som politiker ifrågasätter felriktade förbud i narkotikapolitken.
På sin blogg http://stardustsblogg.blogspot.com/ beskriver han sig själv som ”liberal vänster”. Det väcker mitt intresse. Vänsterliberaler är en smått utrotningshotad folkgrupp i vårt politiknära samhällsliv.
Johnson är aktiv och produktiv. Han är också kontroversiell. Han lyfter nämligen på stenar som både höger- och vänsterkonservativa helst vill låta ligga orörda. Med sin liberala ådra som kompass förlägger han oftast sitt forsknings- och analysarbete till områden där enskilda människor riskerar att få lida onödigt ont under oket av etablerade politiska sanningar.
Det som fångat mitt intresse är dels Johnsons forskning om behandlingen av narkotikaberoende människor, dels hans analyser av sjukskrivningsdebatten.
I Metadon på liv och död – en bok om narkomanvård och narkotikapolitik i Sverige (Studentlitteratur 2005) avslöjar han hur tokigt det blir när vuxna människors drogberoende politiseras och officiellt förbjuds. Johnsons forskningsrön gick inte precis hand i hand med riksdagspartiernas enigt beslutade nollvision mot narkotika. Partipolitiskt blev det tyst.
Varken M- eller S-sfären vågade riskera att bli uthängd som drogliberaler. Steg för steg har emellertid Johnsons bok bidragit till nyanseringar och praktiska framsteg ute på fältet. Narkotikapolitik bör handla om insatser mot tillverkning, smuggling och försäljning av illegal narkotika. Vård- och läkemedelsterapier för beroendesjuka medborgare lämpar sig dock föga som beslutsärenden i riksdagens kammare.
I sin nya bok Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv förlag 2010) ställer Johnson som jag förstår otvetydiga fakta om sjukfrånvaron mot debatten om sjukfrånvaron. Kort sagt har den politiskt korrekta debatten levt sitt eget liv.
Under en period dominerade arbetsmiljöproblemet som förklaring. Stress, ökad press, utbrändhet och nedskärningar i offentlig sektor var det tongivande budskapet. Från 2002 och framåt tog överutnyttjandeproblemet över som mest populära förklaring. Fusk, överutnyttjande och ett alltför frikostigt ersättningssystem var bovarna i dramat.
Björn Johnson visar att "felaktiga eller tvivelaktiga" påståenden spelade mycket framträdande roller i debatten. Med hjälp av statistik och forskning låter han statsvetarkniven strimla många av de bärande uppfattningarna hos såväl arbetsmiljö- som fuskanhängarna.
Björn Johnsons tes är att sjukskrivningsdebatten har styrts av en maktkamp mellan olika intressen. LO mot arbetsgivarna, typ. Respektive maktcentrum har sedan stötts av allierade megafoner, politiker och andra aktörer. Debatten riskerar att bli enfaldig och ensidig. Alltmedan de sjukskrivna försmäktar i allt längre sjukskrivningar alternativt kastas fram och tillbaka i diverse utförsäkringsexperiment.
Björn Johnsons båda böcker lanserar fakta och omständigheter som inte lär få något politiskt block att korka upp champagneflaskorna. Risken är därför stor att de faller rakt ner i det svarta tysta hål där politiskt besvärliga förslag och utspel brukar hamna.
I narkotikafrågan är det i stort sett endast Vänsterpartiets Alice Åström som modigt börjat ifrågasätta nollvisioner och felriktade förbud. I sjukskrivningsfrågan, skriver Björn Johnson på sin blogg, är det hittills endast Folkpartiets veteranförening i Helsingborg som visat intresse för hans bok. Vem vet, kanske finns det någon övervintrande liberal bland de seniora folkpartisterna i Sundets pärla?
För att sluta mer hoppfullt. Hos båda de politiska blocken finns insikter om behovet av nyanseringar och kursförändringar. Kanske kan Björn Johnsons böcker och debattlusta bidra till att de verkliga problemen – de enskilda människornas utsatta situation – kan närma sig den politiska debattens centrum. Det skulle i så fall glädja undertecknad sosseliberal.
Widar Andersson
politisk redaktör, Folkbladet
Widar har uppenbarligen bytt sida, på samma sätt som Björn Fries. Femtekolonnare kallas det visst.
Det finns ingen anledning att lyssna på knarkliberaler som Björn Johnson och Marcus Heilig. De har starkt bidragit till den våg av Subutex-missbruk som vi nu ser i Sverige, där personer i metadon- Subutexprogram dessutom fortsätter med sitt illegala missbruk samtidigt som de får skattebetalda droger. Widar Andersson pratar om mod - och att vissa politiker "modigt börjat ifrågasätta nollvisioner och felriktade förbud". Det krävs inget mod att propagera för legala droger - man har hela läkemedelsindustrins miljarder i ryggen. Däremot krävs det mod att slåss för drogfria behandlingsalternativ och restriktiv narkotikapolitik. Det är synd att se att Widar Andersson numera låter som vilken lobbyist för läkemedelsindustrin som helst.
Roland och Olov betraktar tydligen narkotikaberoende vuxna människor som insatsvaror i ett slags krig. Jag känner väl igen argumenten från 70-80-talen. Jag hade lika svårt för dem då som vad jag har nu. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv som samboende med människor med omfattande missbruksproblem. En del av dem har - ofta på slingriga vägar - lyckats ta sig fram till värdiga liv. Somliga med hjälp av underhållsmediciner, somliga med hjälp av medicinfria terapier. Männsikor är inte trädda på ett och samma snöre. Jag gläds med var och en som tagit sig bort från tillvaron som utslagen gatumissbrukare. Den restriktiva narkotikapolitiken - försöka förhindra tillverkning, smuggling och försäljning av illegal narkotika - har inget med detta att göra.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
