måndag 15 mars 2010
måndag 15 mars 2010
Krönikörer 2009-05-12 | Uppdaterad 2009-05-27
Efter vinterns parlamentsval har Israel en regering, som åtminstone inte låtsas att den söker fred medelst en tvåstatslösning.
Premiärminister Benjamin Netanyahu är inte intresserad av ett självständigt Palestina vid Israels sida. Han tror på fortsatt maktspråk. På så sätt har ekvationen i alla fall hyfsats; när ockupationsmakten nu bygger ut sina bosättningar på Västbanken så sker det i konsekvens med regeringens uttalade politik.
De två ultranationalistiska partier, som dominerar regering och parlament, håller sina löften. Denna insikt löser emellertid inga problem. En ockupant, som metodiskt äter ut den ockuperade från dennes land, gör sig skyldig till rättsövergrepp och aggression. Det sker stegvis, ett stycke mark i taget, och får inte samma spektakulära effekt som den militära operationen mot Gaza. Men följderna på det politiska och humanitära planet är minst lika förödande.
Nu vet omvärlden av erfarenhet att dess reaktioner inte spelar någon roll, så länge de stannar på det verbala och retoriska planet. Det gäller också Amerikas Förenta Stater, vilkas lojalitet med israeliska regeringar närmast fick drag av parodi under president George W Bush.
I valkampanjen var också Barack Obama måttfull – hans "change" blev svävande när det var fråga om USA:s Israel- Palestinapolitik. Med den centrala roll, som Pakistan och Afghanistan har fått på den utrikespolitiska agendan, kan Palestinafrågan hållas i bakgrunden ett tag till. Men troligen inte länge, det sörjer den dynamiska regeringen Netanyahu för.
Den senaste veckan har det rapporterats om hur ockupationsmakten expanderar i rekordtempo med vägar, bostadsområden och hela samhällen på palestinsk mark, bara få månader efter den nuvarande regeringens tillträde. Den israeliska fredsrörelsen Peace Now berättar om ett projekt att bygga ut den största bosättningen Maale Aduimim öster om Jerusalem med 6000 nya bostäder.
I förra veckan talade USA:s vicepresident Joe Biden till en israelisk lobbyorganisation och uppmanade den att verka för en tvåstatslösning. Den israeliska bosättningspolitiken är självfallet oförenlig med en sådan. Hur skall palestinierna grunda en stat, när den lilla mark de har kvar tas ifrån dem? Eller hur får den förhandlingsbenägna Fatahregeringen under Mahmoud Abbas folkligt stöd, när den bara kan stå hjälplös bredvid och notera faktum på marken?
Det är ju steg åt rätt håll om den amerikanska administrationen förmår sig att tala klarspråk. Men det är också verkningslöst, om det stannar vid ord. Bara ett par gånger under konfliktens långa, tragiska historia har USA satt ner foten, senast i början av 1990-talet när president Bush den äldre fick förhandlingsvagnen på spår igen med varningen att USA i annat fall kunde inställa sina bankgarantier till Israel. Det räckte den gången. Men ord utan substans räcker inte.
President Obama lär ha fällt ett galghumoristiskt yttrande om att Irak är det mindre av hans många problem. Pakistan och Afghanistan tornar upp sig.
Det palestinska såret är gammalt. Men det är lika öppet som någonsin och det blöder ur det. USA:s historiska roll i regionen gör det omöjligt för någon president att nonchalera det.
Bengt Ingvar Ekman
f.d. andreredaktör
Det är säreget med en så lång artikel där man lyckas hoppa över alla relevanta fakta.
Israel och Abbas har skrivit under Vägplanen som BÖRJAR med att Abbas stoppar all hatpropaganda och terrorism, erkänner Israel (vilket innebär att han måste eliminera Fatahs Konstitution, vilken han följer), han måste ha en "viable" stat, d.v.s. den lever utan enorma bidrag från västvärlden. Som slutmål skapas palestinskt land från land utan statlig ägare, och en palestinsk stat.
Dessutom måste de ultraterroristiska Hamas elimineras innan en palestinsk stat kan uppstå.
.
Om Obama har lärt sej läsa baklänges i Koranskolan och tror man kan börja med en stat, får han läsa igen.
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
