söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Krönikörer 2010-03-04 | Uppdaterad 2010-10-19
Den 7 mars går irakierna till sitt andra demokratiska parlamentsval. 6.500 kandidater konkurrerar om de 325 platserna. De valda utser i parlamentarisk ordning regering och president. En fjärdedel av parlamentets platser är reserverade för kvinnliga kandidater.
Plats för röstsedlar. Förberedelser i Basra inför söndagens val.
Så det ser snyggt ut i teorin. Också i den praktiska politiken har Irak med tanke på omständigheterna hunnit ett gott stycke på väg.
Arvet efter Saddam Hussein är inte lättskött. Som i Ryssland med dess Stalin-nostalgiska stämningar finns det konjunktur för en längtan tillbaka till ett samhälle, där staten skötte den enskildes angelägenheter bara denne beskedligt höll sig till sitt. Särskilt i Saddam Husseins favoriserade sunnimuslimska minoritet skulle många välkomna den gamla diktaturen åter.
Iraks nuvarande regering under den moderat shiamuslimske premiärministern Nuri Maliki tycks emellertid inte ta till odemokratiska medel för att värna demokratin. Klagomål över brister i processen kan vara befogade från fall till fall. Men de utgör också sina egna bevis för att någon tystnadens konformism inte är utbredd över Irak.
Missnöjesyttringar kan i sina fredliga former vara uttryck för sund otålighet att skynda på demokratin. Men inte sällan styrs de av det slags ingrodda Amerikahat, som i varje USA-ledd process bara ser mörkrets makter, det må vara i Irak eller Afghanistan. Alla fläckar och varje repa vrids och vänds och blir till bevis för dunkla makters framfart.
På något sätt måste ändå bakgrund och sammanhang tas in i bilden. Det tar sin tid att bygga demokrati. Så har det gjort också i fredlig svensk miljö, sina hundra år från det att nya vindar svepte upp från kontinenten och tills den allmänna och lika rösträtten var fullt genomförd på 1920-talet. Tid tog det, också i nationalstaten med dess kulturella skillnader mellan Norrbotten och Skåne, men utan seklers fiendskap att övervinna inom sina gränser.
Irak är en konstruktion från kolonialt 1900-tal med gränser, som skiljer gamla grannar och håller ihop seklers inbyggda misstro. Kurdernas krav på erkänd nationell identitet och rättigheter till de oljerika territorierna är liksom de gamla motsättningarna mellan sunni- och shiamuslimer svåråtkomliga komplikationer när en demokratisk författning skall omsättas i praktisk politik.
Det remarkabla består snarast i att försöket Irak har kommit så långt som det faktiskt har gjort på väg mot en fungerande statsbildning. Risken för bakslag är en ständigt närvarande faktor. Varje dag utan ett blodigt bombdåd är en lättnad.
Mot den bakgrunden kan det ligga något i de ymniga spekulationerna om den kommande helgens val som en ödesdiger korsväg för Irak och dess demokratiska experiment. Däremot stämmer det inte att varje sabotage är ett symptom på misslyckande. De grupper som gynnades av Saddams diktatur har allt för mycket att förlora för att de skall hålla sig passiva. Men det är inget motiv för de demokratiska krafterna att lämna walk over.
Sedan har demokratin sina svaga punkter, utöver att den är tidskrävande. Risken för att islamisk monopolism kanaliseras genom politiken ses med oro av olika minoriteter, inte minst den kristna. I relationen med Irak, bland annat via den nyöppnade svenska ambassaden i Bagdad, bör detta vara ett angeläget samtalsämne. Demokrati betyder inte enbart folkstyre utan också hänsyn till minoriteter.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
