söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Krönikörer 2010-08-16 | Uppdaterad 2010-08-25
Ett antal offentliga arbetsgivare har fått för sig att de anställda inte bara ska vara förbjudna att röka i arbetet. De ska inte heller få ta en cigarett på sin lunchrast eller om de arbetar hemma. I TV stoltserade ett skånskt kommunalråd med att han ville göra sin kommun till en snusfri zon.
Karin Boye gav 1940 ut boken Kallocain. I romanen skildras ett samhälle som genom tekniken övervakar medborgarna. Den dystopin är nu här, skriver Lennart Hjelmstedt.
De uppfostrande ambitionerna hos vår överhet känner inga gränser.
Tobak är tveklöst en vederstyggelse, vilket myndigheterna i Australien upplyser sina medborgare om genom att tvinga tobaksbolagen att publicera avskräckande cancerbilder på paketen. Men det är ändå inte förbjudet som kokain.
Respekten för vårt privatliv är mer uttunnad än vi tror. Det sker en tillvänjning i små steg. Först TV-kameror på brottsutsatta platser, sedan på platser där man befarar snattande. Plötsligt finns det goda argument för TV-kameror överallt. Men det duger inte att ursäkta intrånget i vår privata sfär med att samhället ska ha nolltolerans mot brott. Det måste också finnas någon sorts nolltolerans mot hur samhället tränger sig på den enskilde. Justitieminister Beatrice Ask vill göra det än lättare att hänga upp kameror i butiker. Hon kanske skulle tänka ett varv till.
Storbritannien är, trots sin tradition av självmedveten individualism och respekt för medborgaren, ett skräckexempel. Faktiskt är landet det mest övervakade efter Ryssland och Kina, om man får tro tidningen The Times. Fem miljoner kameror håller reda på alla britter.
David Bond är forskare i Oxford. Han beslöt sig för att försöka försvinna. Skulle han undgå övervakning? Till att börja med fann han 200 övervakningskameror enbart i sin närmaste omgivning. Sen kunde han konstatera att han förekom i 700 databaser. Precis som Ica hos oss vet vad jag brukar köpa (senast isterband) och Amazon vilka böcker jag föredrar (och rekommenderar flera av samma slag) fann Bond mängder av information om sin person. Sin Facebooksida raderade han men den kunde rekonstrueras och ge en stor mängd upplysningar om honom.
Hos oss är SJ:s krav på personliga biljetter bara det senaste exemplet på hur vi tvingas lämna ut fakta som ingen har något med att göra. Och skälet är sällsynt svagt: Ingen ska kunna sälja en billig biljett vidare!
Om man inte har något att dölja kan det väl inte vara så farligt, brukar det heta. Jodå, det kan det visst vara. Felaktiga uppgifter från kronofogden är svåra att få bort. Bond ger ett exempel på en kvinna som felaktigt beskyllts för snatteri men inte kunde få bort uppgifterna på nätet.
Vi fyller i drivor av formulär från BB till försäkringsbolagen, bostadsbolagen och många, många andra. Med ett chip i bilen kan det visserligen bli lättare att finna den om den försvinner men man kan samtidigt kartlägga exakt var du har varit.
Kallocainsamhället är redan här.
Det är med vår privata sfär som med friheten: Vi tar den för given till den dag vi förlorat den. Utan en privat sfär är vi bara en personprofil.
Hur länge Bond lyckades hålla sig undan? 18 dagar. Om detta har han nu gjort en film, Erasing David , Utplånandet av David. Hoppas vi får se den.
Lennart Hjelmstedt
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
