Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2011-12-09 | Uppdaterad 2011-12-08
När Storbritanniens offentliganställda gick i strejk den 30 november, den största strejken på en generation, gick mina tankar till socialbidragstagarna.
Audrey Hepburn som Eliza Doolittle i 'My Fair Lady'.
Denna stora del av befolkningen var inte ute och stödde de strejkande sjuksköterskorna och sopgubbarna. Ändå förlorar bägge grupperna på finansvärldens girighet.
Jag ser flera av dem varje morgon när jag lämnar min dotter i skolan. Ett sekel efter George Bernard Shaws bok Pygmalion – mest känd som musikalfilmen My Fair Lady – finns det mängder av Eliza Doolittles. Blomsterflickan i My Fair Lady lever på fel sida av Storbritanniens sociala klyfta. Sorgligt nog märks det genast på att hon talar fel.
De Elizor, både pojkar och flickor, jag möter på morgnarna är inte undanskuffade som på Eliza Doolittles tid. (Elizor fanns förstås i verkligheten även om själva figuren var uppfunnen av författaren George Bernard Shaw.) De går i samma fina, moderna skolor som alla andra.
Men precis som Eliza Doolittle talar de cockney (numera ofta kallat ”street”), och precis som Eliza kommer de av denna anledning inte att kunna bryta sig in i samhället. Innan ni ilsket förklarar att dialekter är bra… Visst är de det, men cockney visar vilken samhällsklass man kommer från. ”You wanna go playground?” (utan preposition och bestämd artikel) säger man till varandra efter skolan.
Socialbidragstagarnas frånvaro vid fackprotesten berodde delvis på pengar. Vi delar ju alla på samma statliga kaka, och allra mest delar de offentliganställda och socialbidragstagarna. Särskilt nu när vi är på väg in i en lågkonjunktur blir den enes fördel den andres nackdel, för någonstans måste staten spara.
Det viktigaste skälet är dock utanförskapet. Precis som Eliza Doolittle och hennes vänner känner dagens ”underklass” sig utanför och tror sig aldrig ha en chans att komma in och upp. De är långtidsarbetslösa. En del föräldrar i min dotters skola lämnar av sina barn iförda pyjamas. Varför inte? De ska ju ändå bara hem igen.
Sådant utanförskap – och vissheten om att det aldrig kommer att förändras – skapar naturligtvis frustration. Tonåringarna som plundrade butiker i somras gjorde det inte av politiska skäl utan för att de lever i hopplöshetens skärseld.
Henry Higgins, professorn som lärde Eliza Doolittle att tala så fint att hon antogs vara adlig, kallas grym. Han behandlade inte Eliza som en människa utan som ett projekt med vilket han skulle visa att språket är människans väg in i samhället.
Att lösa Storbritanniens sociala problem med hjälp av en Henry Higgins-kår skulle vara omänskligt.
Men hur ska integrationen bli av? Allmän skolgång och tillgång till alla möjliga sociala tjänster har inte förändrat situationen. Inte har vi någon parlamentsledamot som talar cockney, i alla fall inte offentligt. En vän till mig, som talade cockney som barn, använder vanlig engelska på jobbet och cockney när hon vill verka dum.
Dagens stora sociala bekymmer i Storbritannien gäller inte de offentliganställdas pensioner. Uttal av ord kan verka som en onödig detalj att fästa sig vid, men det är nyckeln till Storbritanniens sanna sociala problem.
Elisabeth Braw
senior reporter, Metro International, London
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
