Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2011-10-23 | Uppdaterad 2011-10-21
Från glada amatörer med starkt engagemang för att förändra samhället till taktiska proffs med ambitionen att bilda regering.
Så kan man sammanfatta Miljöpartiets vandring som pågått exakt 30 år. Vad är mer naturligt än att partiets grå eminens, och reelle grundare, Per Gahrton skriver en bok om denna vandring?
Per Gahrton var den unge radikale folkpartisten som insåg att han kommit fel i samband med folkomröstningen om kärnkraft. Han beskrev för 30 år sedan i boken Det behövs ett framtidsparti hur han ”ymnigt svettades” när han sprang förbi en demonstration mot kärnkraft i Lund och kände ”en sorts befrielse som om strömmen från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats”.
Även om inte det becksvarta hålet finns kvar, så kan man ändå konstatera att han är oändligt lojal med det parti han skapat. Han beskriver sig själv som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Per Gahrton har i första hand varit lojal mot organisationen.
Till skillnad från mig som aldrig varit lojal med någon organisation utan bara mot idéer och värderingar. I boken framkommer att Per varit sur på mig ett antal gånger. Förståeligt.
För den som vill förstå svårigheterna med att bilda nya partier, som bygger på annat än missnöje, är de första hundra sidorna nyttig läsning. Initiativet var så hemligt att Per, när han första gången vädrade idén om nytt parti i sin egen dagbok, skrev på ryska… I miljörörelsen var inte alla positiva till bildandet, tvärtom.
Såväl Lennart Daléus (ordförande för Folkkampanjen mot kärnkraft) som Björn Gillberg (miljöguru) tog aktivt avstånd.
Vandringen från koftor och sovsäckar till kostymer och kristallkronor kan berättas på olika sätt. Per väljer det partilojala genom att söka godtagbara förklaringar även till sådant han är tveksam till. Det enda raseri som skymtar fram är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen.
”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras. ”Jag teg”, skriver Per lakoniskt.
Per är en spänstig skribent, vad annat är att vänta efter ett 30-tal böcker, varav några så kallade spänningsromaner. Per skriver nästan lika snabbt som han läser.
Det går undan och ingen kan väl missunna honom att lägga tillrätta en del under skrivandets gång. Åtminstone är det så jag minns det. Men, å andra sidan, vem som har bäst minne under det allt gråare hårsvallet kan alltid diskuteras.
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86