tisdag 16 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Krönikörer 2009-12-17 | Uppdaterad 2009-12-16
I Köpenhamn avgörs i dagarna om vi kommer att överleva ytterligare några generationer.
Diktaturkramare? Nyligen ansåg i vilket fall meteorologen Pär Holmgren att vi skulle bli tvungna att avskaffa demokratin för att rädda det globala klimatet.
Det skapar naturligtvis ett visst mått av desperation. Därför får man höra sådant som ”Alla måste bli vegetarianer omedelbart, det är enda sättet att rädda planeten”, uttalat av en demonstrant i ett nyhetsprogram häromdagen.
Om vi lägger raljerandet åt sidan är det fortfarande en viktig observation att oerhört mycket står på spel på klimatkonferensen. Dock inte riktigt på det vis som de högröstade menar.
Jag skrev här i våras att frågan om mänskligt framkallad växthuseffekt är politiskt avgjord (att den är vetenskapligt avgjord är inte lika självklart). Vi måste därför agera för att påverka de politiska besluten, annat vore oseriöst med tanke på vad forskarna säger (vilket inte alls hindrar att man fortsätter att ifrågasätta forskningen).
I Köpenhamn blandar man nämligen ihop vetenskap och politik helt urskillningslöst. Tankar vinner mark som är bokstavligt livsfarliga.
Så här: Mänskligheten går under om inte mycket långtgående åtgärder vidtas. Det finns människor som inte förstår det. Med tanke på att de håller på att begå kollektivt självmord och dra resten av mänskligheten med sig har vi inget val. Vi måste med våld minska antalet människor i världen och med diktatoriska medel tvinga dem som blir kvar att rätta sig i ledet.
Överdrivet? Häromdagen sade den normalt sansade TV-meteorologen Pär Holmgren (i programmet Korseld) att vi inte längre har råd med det käbbel som demokratin innebär. I Expressen (15/1) skrev den kanadensiska ekonomijournalisten Diane Francis att det är dags att införa enbarnspolitik globalt, efter kinesisk förebild. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Martéus tycker att Fredrik Reinfeldt bör införa en köttfri veckodag.
Fundera en stund över konsekvenserna av sådana förslag. Vilket straff ska den få som steker upp gårdagens pytt på fel dag? Vad gör vi med en familjs barn nummer två? Och hur hanterar vi de medborgare som protesterar mot regeringens politik när det inte längre finns fria val att visa sitt missnöje genom?
De här förslagen är givetvis framlagda av politiska extremister, men speglar en växande övertygelse om att det inte finns andra sätt att möta klimathotet än med hjälp av tvingande, politiska ingrepp. Det är märkligt, med tanke på att historien entydigt visar att den sortens åtgärder för det första aldrig får avsedd effekt, för det andra alltid åsamkar människor en mängd lidande som bieffekt.
Där befinner sig den politiska kampen. Mellan dem som inte vill göra avkall på demokratiska ideal – dels därför att det i sig är fel, dels därför att det är en ineffektiv väg att gå – och dem som vill använda klimathotet för att låta politiken växa på frihetens bekostnad.
Man undrar ibland om inte det senare egentligen är det starkaste motivet?
Roland Poirier Martinsson
chef för Timbro medieinstitut
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
