onsdag 10 mars 2010
onsdag 10 mars 2010
Krönikörer 2009-09-28 | Uppdaterad 2009-09-25
Jag, en nyttig och dövblind idiot? Kanske, men jag tar risken eftersom det egentligen inte finns något alternativ om man vill gagna rättssäkerheten.
Mehdi Ghezali håller presskonferens efter hemkomsten från Guantánamo-lägret år 2004.
För några veckor sedan stängde jag ”akten” om Mehdi Ghezali, svensken som satt fängslad i två och ett halvt år i USA:s fångläger på Kuba. Klipp, dokument och anteckningar åkte ned i två bruna arkivboxar och in i förrådet istället för att ta plats i bokhyllan.
Jag tänkte att nu var det nog slut. Så fel, så fel. Bekräftelsen att Mehdi Ghezali gripits i Pakistan för andra gången fick mig att dra en djup, mycket djup, suck medan frågorna for runt i huvudet.
Vad hade han gjort och vad gjorde åren på Guantánamo med honom? Varför fick han inte någon upprättelse efteråt och hur kunde han vara då dumdristig att han återvände till en krigshärd, eller var det något annat än dumhet? Och vart ska debatten ta vägen den här gången?
Frågorna varför Ghezali åkte och vad han tänkte och gjorde återstår att besvara men beskedet om vart debatten skulle ta vägen kom omgående. Inte särskilt förvånande vänder sig nu många emot Ghezali.
– Hur har du det med din klient? Solklart att han bara återvände för att fortsätta där han blev avbruten 2001, säger en av Sveriges mest meriterade politiska journalister till mig. Han ler och tillägger att man lär sig så länge man lever.
Då kallades Ghezali ”talibansvensken” och ”Kubasvensken”. Epiteten dammas nu av med tillägg som ”terrormisstänkt”. De som 2002 till 2004 drev opinion för att Ghezali skulle släppas distanserar sig till honom och Sveriges utrikesminister Carl Bildt låter förstå att de ”enorma” insatser den tidigare regeringen gjorde för att få Ghezali fri inte är aktuella nu.
Jag läser i klippen att enligt dåvarande vicepresidenten Dick Cheney satt på Kuba ”de värsta av de värsta”. De runt 600 ”illegalt stridande” som USA fraktat till basen satt alla inne med viktig information i kriget mot terrorismen.
Det mesta av detta har skrumpnat ihop till ingenting. Punkterat, inte minst av USA:s nye president Barack Obamas beslut att stänga Guantánamo. Cheney kämpar för sin heder och försvarar än idag de ”förstärkta förhörsmetoderna” som plågade information ur de illegalt frihetsberövade.
Information som ledande underrättelsemän betecknar som till största delen värdelös. Guantánamolägret, som förre utrikesministern Powell såg som en kvarnsten på axlarna för att bedriva en aktiv utrikespolitik, ska nu stängas.
Men Ghezali då? Använde jag min position som frilansjournalist och ledarskribent på en tongivande rikstidning för att försvara en förslagen terrorist eller åtminstone en terroranhängare?
Jag behöver inte skämmas för artiklarna jag skrev på Dagens Nyheters ledarsida om övergreppen på enskilda och på rättssäkerheten som pågick på USA:s bas. Med smärre defekter står de sig i huvudsak än idag. Det handlade då om att Ghezali skulle släppas eller åtalas. Det handlar nu om att han ska åtalas i en schysst rättegång eller släppas. Det finns inget ljummet mellanläge. Inget å ena sidan och å andra sidan.
Bara detta att Ghezali får stå för sina handlingar, de må sedan vara dumdristiga eller förslagna. Han har rätt att få veta vad han anklagas för och hans agerande att prövas i en rättvis rättegång, eller också att han släpps fri. Han ska som alla andra betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Och bevisbördan ligger hos åklagaren. Ingen ska behöva bevisa sin oskuld.
Det är därför det är bekymmersamt när Sveriges utrikesminister och andra ledande rikspolitiker markerar avstånd. Det sänder fel signaler till Pakistan och opinionen i Sverige.
Riksdagens konstitutionsutskott (KU) granskade regeringen Perssons hantering av Ghezali förra gången. Det Carl Bildt beskriver som en ”enorm” insats betecknade den dåvarande regeringen som att den gjorde vad man rimligen kunde begära av den för att skydda en svensk medborgares intressen. KU konstaterade att regeringen ”gjort vad som kan uppfattas ha varit möjligt”.
Påståendet att Sverige ingick en överenskommelse med USA att övervaka Ghezali är inte nytt. Ryktet granskades av KU som inte hittade några belägg för att det skulle ingåtts en sådan överenskommelse på den politiska nivån. Det skulle förvåna om Säpo smusslat under täcket och ingått en separat överenskommelse med amerikanska myndigheter.
Ett tecken på att Säpo inte spelat dubbelt är att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden granskat om Ghezali varit utsatt för olagliga tvångsmedel som avlyssning eller blivit olagligt registrerad hos Säpo. Om Ghezali övervakats har det skett efter domstolsprövning och därmed haft stöd i svensk lag och inte i amerikanska önskemål.
Jag fick den första intervju med Ghezali när han frigavs i juli 2004, eller överlämnades som Pentagon kallar det när fångarna sänds hem. För mig finns fortfarande bilden av en försynt för att inte säga inbunden och fåordig yngling kvar i minnet. Långt ifrån en förhärdad taliban eller fanatisk terrorist eller terroranhängare.
Sannolikt tog jag inte miste då. I pressmeddelandet från Pentagon daterat den 8 juli 2004 som jag hittar i arkivboxen heter det att före ett överlämnande prövas om fången har något ytterligare informationsvärde eller om personen kan anses utgöra ett hot mot USA. Ingen släpps om det inte står klart att personen inte längre har något underrättelsevärde och inte anses utgöra ett hot mot USA.
Jag har varken träffat eller talat med Ghezali sedan juli 2004. Jag vet inte vad livet har gjort med honom. Men ett vet jag, jag beredd att åter dra en lans för Ghezalis rätt att få en rättssäker prövning av sin sak.
Regeringen borde inte spara på mödan utan utsöndra tillräcklig energi för att nå upp till den nivå som KU förra gången betecknade som tillräcklig.
Nils Funcke
journalist
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
