Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
De som inte har råd med en kryssning i Karibien gynnas av normen att arbeta längre, skriver Roland Poirier Martinsson.
Krönikörer 2012-02-17 | Uppdaterad 2012-02-17
Jag skriver den här kolumnen på min 50-årsdag. Även om jag fortfarande gör 30 armhävningar på under halvminuten är det en högtidsdag som stämmer till eftertanke.
Det går numera omkring människor i världen som är mitt i karriären och tillhör en yngre generation än min. Vem hade trott det för 20 år sedan? Och nästa gång jag fyller jämnt har jag utan tvekan den största delen av mitt yrkesverksamma liv bakom mig.
En något mer spridd orsak till funderingar kring åldrandet bidrog annars statsminister Fredrik Reinfeldt med förra veckan, när han funderade högt om pensionsåldern. Kanske en del människor rent av kan jobba tills de fyller 75?
Reinfeldt utgick från ett välbekant ekonomiskt och demografiskt perspektiv: vårt samhälle måste producera fler arbetstimmar för att kunna försörja våra pensionärer. Reaktionerna kom längs hela skalan, alltifrån öppna medgivanden att statsministern beskrivit ett nödvändigt krav på framtiden, till infantila kommentarer om att bilföretag ju alltid kan anställa gamlingar som krocktestdockor.
Småningom landade diskussionen i en förutsägbar konsensus. Pensionsåldern bör anpassas så att den som vill jobba längre också ska kunna göra det, samtidigt ska det vara möjligt för arbetströtta att avsluta arbetslivet minst lika tidigt som idag.
Jag har ett bättre förslag. De som inte vill jobba längre bör fortsätta även om det tar emot, gärna tills de fyller 80.
Till skillnad från Reinfeldt bygger min åsikt inte på ekonomiska bevekelsegrunder (vilket inte innebär att dessa är oviktiga), utan mänskliga. Jag har bott en del av livet i USA, där jag ständigt mött personer som långt upp i 80-årsåldern fortfarande går till jobbet. Livsstilen de undviker är en stillasittande och isolerad tillvaro, det vill säga exakt den varje läkare skulle varna för.
Självklart tar det emot ibland och givetvis finns det människor som verkligen inte klarar av att fortsätta – för deras välfärd har vi ett gemensamt ansvar. Men de som kan övervinna krämporna och masa sig till jobbet får inte bara en lön, utan ännu viktigare ett umgänge, plats i samhällsgemenskapen och något att planera för till nästa dag.
En annan observation från USA: Generationerna umgås med varandra till fest och vardags, 25-åringar behandlar 75-åringar som tänkande individer. Är det någon som tror att det inte finns ett samband?
Felet med diskussionen som följde efter Reinfeldts inspel var att den landade i normen att 65-åringar ska sluta jobba och undantagsfallen fortsätta. Om vi vänder på detta stärker vi framtidens välfärd, men ännu viktigare, vi skapar tillväxt på det konto där vi samlar mänskliga relationer.
Och ytterligare en poäng: De som klarar pensionärslivet bäst är människor som har råd att köpa sig en meningsfull tillvaro. Att etablera normen att jobba längre gynnar framför allt dem som inte har råd med kryssning i Karibiska sjön.
Roland Poirier Martinsson
chef för Timbro medieinstitut
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
