Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2012-01-27 | Uppdaterad 2012-01-27
Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Det kom att tvinga världen att se det man hade annat och i grunden vetat. Det är en dag värd att minnas, både för offrens skull och för att påminnas om vad människor är i stånd till.
Och lika viktigt är att låta en sådan dag bli en uppmaning till oss om vad vi bör göra för att det inte ska hända igen. Det är i år 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Han är en person som visar oss vad enskilda människor kan göra. Att ondskans brutalitet är något som vi bara inte får böja oss inför – att inte ingripa mot ondskan är att medverka till att den får styra.
Som privatpersoner har vi en skyldighet att ingripa när vi ser att människor drabbas. Det kan handla om allt från mobbning till att inte acceptera det totalitäras idéer eller maktutövning. Som medborgare har vi en skyldighet att bidra till att formuleringen ” det får aldrig hända igen” blir något mer än bara ord.
Vi vet alltför väl att det händer, och händer igen. I inbördeskriget i Jugoslavien, i Rwanda, i Darfur i Sudan eller i Kongo. Till syvende och sist måste civiliserade samhällen kunna försvara oss mot brutaliteten, och demokratiska stater måste kunna agera för demokratin och friheten mot de regimer som ser brutaliteten som sitt vapen för makten.
Det internationella samfundet kan inte stillatigande se på när förtrycket och mördandet blir till ett samhällskick såsom vi ser nu i Syrien. Den syriska regimen måste mötas av reaktioner och sanktioner. Och ytterst måste det också finnas förmåga och vilja att bryta det maktmissbruk som strider mot grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, som vi såg i Libyen.
För min del finns det tre konsekvenser av vårt ansvar att minnas förintelsens offer och förvalta den inspiration som Raoul Wallenberg ger oss. För det första måste demokratiska samhällen ha ett starkt försvar, för att värna sitt eget samhälle och för att kunna bidra till insatser i det internationella samfundets namn.
För det andra måste vi utveckla öppenhet och samarbete mellan länder för att stärka enskilda människors frihet och rätt. Det är ett av de viktigaste skälen till utvecklingen och utvidgningen av EU. Det stärker rättstater och demokratiska samhällen, överbryggar klyftor och gör kriget otänkbart i vår världsdel. På motsvarande sätt bör vi utveckla den fria handeln för att därmed öppna för enskilda människors möjligheter.
För det tredje måste vi utveckla en form för demokratiska nationer att samverka med demokratin och respekten för mänskliga fri- och rättigheter som grund gentemot diktaturens regimer. FN är en viktig mötesplats för världens alla länder, men – som vi vet alltför väl – inte en samlingsplats för demokratier.
Allra viktigast är medvetenheten om diktaturen där den finns – Kina eller Saudiarabien, Vitryssland eller Burma. Vi bör alla ha klart för oss att detta är regimer som bedriver krig mot det som vi anser vara det mest grundläggande för vårt samhällssystem. Vi bör vara öppna mot deras samhällen men fasta i vår hållning till dessa regimer.
Det finns många anledningar att minnas förintelsens offer liksom de insatser som Raoul Wallenberg visade att enskilda människor kan göra. Men än viktigare är att se det ansvar som vi har idag.
Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
