Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2012-01-02 | Uppdaterad 2012-01-04
Vi var på väg till något möte i riksdagen. Minns inte vad det gällde. Kanske något utskottsmöte.
Det var hösten 1988. Riksdagsledamoten som går bredvid har varit med länge, och han berättar gärna anekdoter från tider som varit. När vi går förbi en stor blomkruka berättar han att i den krukan brukade Thorbjörn Fälldin köra ner sina fingrar för att förstärka bilden av sig som bonden som hade jord under naglarna.
Jag vet inte om jag tror på det. Thorbjörn Fälldin var partiledare för Centerpartiet och den som en gång fick mig att rösta på detta parti – och gudarna vet om han inte till och med bidrog till att jag flöt med den gröna vågen på 70-talet, lämnade Stockholm, prenumererade på Land och skaffade får.
Thorbjörn Fälldin var Den gode som tog avstånd från kärnkraften och ville alla väl. Han anföll sossarna från vänster när det gällde fördelningspolitik och lovade 400.000 nya jobb. Men framför allt lovade han att aldrig dagtinga med sitt samvete, att aldrig ladda kärnkraftverket i Barsebäck, att ingen statsrådspost var så mycket värd att han skulle svika sina ideal.
Och så var det då det där med kampen mot Olof Palme. Jag gillade Palmes utrikespolitik – fattas bara annat. Men inrikespolitiken var botten. Sossarna var det maktfullkomliga partiet med den arrogante partiledaren för vilken miljöfrågorna tycktes vara något som låg i vägen för betongen. Mot det stod Fälldin som talade om de ekologiska lagarna, sänkt arbetstid för småbarnsföräldrar och kamp för decentralisering och mot maktkoncentration – oavsett om den var privat, statlig eller facklig.
Så jag höll på Fälldin den där dagen 1976 då han och Palme möttes i Scandinavium inför tevekameror, radiomikrofoner och tio tusen i publiken. Tio tusen! Släng er i väggen, Juholt och Reinfeldt! Debatten finns på nätet i Öppet arkiv hos SVT.
Det var en oerhörd debatt. Den intellektuellt snabbfotade, men ack så arrogante, Palme mot den långsamme, och svettige, Fälldin. Palme vann i radion, där man inte kunde se den arroganta minen. Fälldin vann i teve. Och vann valet. Fåren bräkte av lycka i fårhuset, jag putsade på antikärnkraftsmärket och skrev min första politiska insändare.
Smart var han, Thorbjörn. Han visste att han inte kunde spela med i samma tempo som Palme, så istället för att försöka med det, drog han ner takten. Han gav exempel som alla kände igen och fick Palme att verka hetsig, alltför välformulerad och alltför slipad med en överklassig uppsyn.
Sossarna trodde att Fälldin var lite dum. Han var ju bonde, så man utgick från det. Men han hade haft sitt regementes högsta intelligenskvot. I Per Ahlmarks memoarer finns ett helt kapitel under rubriken ”Var Fälldin intelligent?”. Fälldin hade redan svarat på frågan när han avgick som partiledare 1985. Fälldin är en av de intelligentaste politiker Ahlmark någonsin träffat. Den gode var smart.
Men så kom då den där dagen då svetten rann mer än vanligt på Thorbjörn. Det hade gått några år. Folkpartiet och Moderaterna ville ladda fler kärnkraftverk, regeringskris efter regeringskris följde och plötsligt satt han där och svettades och fick ta tillbaka sitt löfte om att inte ladda några nya rektorer. Och Thorbjörn föll in i fållan där rollbytet från Den gode till Den fule gick sekundsnabbt.
Politiken har sina sidor. Ibland orättvisa sådana.
Birger Schlaug
f.d. språkrör (MP)
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86