Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2012-01-05 | Uppdaterad 2012-01-09
Året är 1988. På våren. Jag är språkrör i Miljöpartiet, som ännu inte kommit in i riksdagen men har opinionssiffror på uppåt tio procent.
Ingvar Carlsson
Jag är på besök i riksdagshuset. Väntar på en hiss. Den kommer. Dörrarna glider isär och där står statsministern. Han tittar rakt fram på mig, känner förstås igen mig eftersom jag figurerat en hel del i medierna. Jag säger hej. Han säger ingenting, nickar inte, står där alldeles stel och rak i ryggen. Blicken rakt fram. Går ur hissen. Och jag ser hans raka, stela ryggtavla. Det var ett märkligt möte.
Det berättas för mig att just denne politiker var den ärligaste och mest demokratiske partiledare det då ännu stora partiet hade haft. Han var kanske lite träig, inte så snabbfotad men… god. Rent av Den gode. Så säger man inom partiet om Ingvar Carlsson.
Charmen med politik är att man inte tycker likadant. För mig är Ingvar Carlsson nämligen Den fule. Skälet är inte bara det där mötet i hissen…
När jag satt i riksdagen tjatade jag en del om kärnkraften. Socialdemokraterna hade i folkomröstningen om kärnkraft lovat att den skulle vara avvecklad till 2010. Den 15 juni 1995 fick jag följande svar av statsminister Ingvar Carlsson under en riksdagsdebatt:
”Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.”
Stor retorik, det där med moral. Sanningen är att moralen saknades. Inte ett enda beslut togs av sossarna som kunde leda till att kärnkraften avvecklades på det sätt som utlovats. Fult är bara förnamnet.Ibland kan jag vara jäkligt långsint… Det är nog därför jag minns sista orden i SVT:s slutdebatt inför folkomröstningen om EU.
Det var förstås Ingvar Carlsson som levererade orden. Med hela sin pondus tittar han rakt in i tevekameran och säger: Lita på mig!
Politiker vars tyngsta argument är ”lita på mig” ska man aldrig lita på. Den politiker som istället säger ”Tänk själva!” finns det anledning att lita på. Jag avslutade ofta debatter och tal så. I hopp om att man skulle lita på mig…
Inför skrivandet av denna krönika letar jag efter något som kan krossa min taskiga bild av Ingvar Carlsson. Och minsann! Jag finner vad jag söker i mina egna minnesanteckningar. Jag finner en notering om att Ingvar Carlsson inte beordrade att klockorna skulle ringa i Riddarholmskyrkan när Rumäniens vedervärdige diktator Ceausescu begravdes.
Egentligen skulle klockorna ringa för att hedra diktatorn! Den borgerliga regeringen hade nämligen 1980 tilldelat den kommunistiske despoten den finaste utmärkelse Sverige kan ge, Kungliga Serafimerorden. Och ”avliden riddare av
Serafimerorden” skall enligt regelverket hedras genom att kyrkklockorna klämtar en timme den dag begravning sker.
Statsminister Carlsson vägrade fullfölja den borgerliga regeringens klavertramp. Det var gott gjort. Och jag har lärt mig att inte skriva fler krönikor om partiledare som om de vore ensidiga roller i en film med Clint Eastwood.
Birger Schlaug, f.d. språkrör (MP)
birger.schlaug@telia.com
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
