Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2012-01-30 | Uppdaterad 2012-01-30
Stefan Löfven blir ny partiledare och nu håller partiet tummarna för att han ska hålla tungan rätt i mun.
I politiken kan man nämligen inte bara göra bort sig. Håkan Juholt har påmint oss om att man också kan säga bort sig. Till och med från en partiledarpost. Pratskandaler är det gott om, men att offentliga uttalanden så starkt bidragit till att partiledare fått avgå, tror jag inte jag upplevt tidigare.
Hur ska man nu förstå det här? Vad är det för mekanismer som gör att klumpiga formuleringar i intervjuer och tal kan rasera en politisk karriär? Har det verkligen med politik att göra? Är det illasinnade journalister som driver politik bortom all anständighet eller vad är det frågan om?
Man ska alltid granska mediernas agerande när politik skildras i medierna, och för det mesta finns det skäl att fundera på relevansen i allt som avslöjas. Inte minst när drevet går och tonläget blir så uppskruvat att det tappar all rim och reson. Men det är inte det centrala.
I grunden handlar det om att samtida politik i stor utsträckning rör förtroendet för de inblandade. Politik – liksom företagande, föreningsliv och många andra aktiviteter – hör till förtroendebranschen och kräver folklig legitimitet. Kort sagt, verksamheten kan inte fortgå om man inte har allmänhetens företroende. Det finns inte någon annan legitimitet i dagens samhälle.
Förr fanns det auktoriteter som inte kunde ifrågasättas. Kungen hade gudomlig legitimitet, kyrkan stod mitt i byn och skolläraren satte man sig inte upp mot. Men det senaste seklet har vi sett en samhällsförändring där auktoriteter ifrågasatts allt mer.
Även politiken har blivit folklig och här har medierna varit extremt viktiga. Med medierna, och inte minst TV, har vi fått en synlig politik där politikerna fått en folklig bas. De är inte upphöjda, utan som folk är mest och denna synlighet kan både bygga och sänka politiska karriärer.
Nu är det givetvis inte så att politik bara handlar om att synas i TV, långt därifrån. Men politikens medialisering betyder att i bristen på annan legitimitet än den folkliga, utvärderas politiker också efter hur de agerar i offentligheten. I den allt mer tilltagande auktoritetsmisstron ställer sig medierna på medborgarnas sida mot makten och hjälper till att ständigt ifrågasätta legitimiteten hos de styrande. Medierna blir därmed medborgarnas instrument för att utvärdera förtroendet för politik.
Konsekvensen blir att politiker inte bara kan ägna sig åt politiskt arbete, i betydelsen genomföra politiska förslag. Eftersom politiken är en del av förtroendebranschen kommer den ständigt att utvärderas offentligt. Det måste man leva med och därför är det en central del av politikers arbete att bygga allmänhetens förtroende.
Tillbaka till Juholt då. Här blir det närmast smärtsamt tydligt att förtroendefrågan står i centrum. Jag har många gånger diskuterat Juholts olika uttalanden och bostadsbidragsaffären med personer som menat att det är triviala händelser, att de inte är politiskt viktiga. Men då har man inte förstått vad det handlar om. Att försöka förminska skandaler med att de inte är sakpolitiskt viktiga är inte längre relevant, då har man missat själva poängen.
Det sätt på vilket politiker beter sig i medieoffentligheten och i skuggan av skandaler är ett förtroendetest där ledares förmåga testas och utvärderas. Håller man måttet? Är det en person som väljarna kan ha förtroende för?
Visst kan det tyckas märkligt att offentliga klavertramp, relativt små förseelser, kan leda till att politiska karriärer raseras. Men vi lever i ett samhälle där inga auktoriteter kan tas för givna och legitimiteten ständigt måste erövras. I förtroendepolitikens tidevarv kommer vi att få se fler Juholtare. Det är jag ganska säker på.
Bengt Johansson
professor, Göteborgs universitet
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86