Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2011-10-31 | Uppdaterad 2011-10-31
När mediedrev och politiska skandaler blossar upp finns det inget tvekan om vem som är jägare och jagad, drevkarl och villebråd.
Fråga Håkan Juholt. Men skandaler är en sak, vardagspolitik en annan. För även om vi lever i en medialiserad demokrati är det inte alltid säkert att journalisterna styr.
Vem är det egentligen som har makten över den politiska dagordningen? Journalister eller politiker? Inom medieforskningen har frågan stötts och blött i flera decennier. Ofta beskrivs det som en dans, som en tango. Men vem leder egentligen tangon?
Tittar man på vad som skrivits blir man inte alltid så mycket klokare. Vissa forskare menar att det är journalisterna som har makten. Journalister påverkar människors tankar och det är också journalister som bestämmer hur nyheterna ser ut. Mediebilden avgör sedan både vad politiker och alldeles vanliga människor tycker och tänker om politik. Slutsatsen är i så fall att det är journalisterna som faktiskt styr den politiska dagordningen.
Men det finns också den helt motsatta åsikten, att det är politikerna som planterar nyheter, läcker hemligheter och med hjälp av PR-konsulter styr det som står i tidningen och sänds i TV. Det är nyhetskällorna som bjuder upp till dans och journalisterna dansar snällt med.
Vi står med andra ord med två helt olika bilder av hur nyheter formas och hur de påverkar. Det lite tråkigare mellanläget är att tangon är en dans där man byter roller. Ibland leder journalister och ibland politiker. Men hur funkar det egentligen? Finns det någon struktur? När byter man egentligen turer?
I en alldeles färsk studie har några holländska forskare försökt att reda ut frågorna. Genom att analysera frågestunder/debatter i parlamentet och sedan jämföra det med nyhetsbevakningen före och efter parlamentsdebatterna kunde de hitta vissa systematiska drag i hur den politiska dagordningen byggdes upp.
Över tid var det tydligt att politiker allt oftare använde nyheter som underlag för sina inlägg i debatterna. Men det omvända gällde också. Nyhetsmedierna speglade också, om än i mindre grad, vad som tagits upp i parlamentsdebatterna. Den politiska dagordningen skapas därmed i en rundgång mellan medier och politiker.
Men det fanns också tydliga tecken på att det var den politiska oppositionen som i debatterna oftare refererade till nyhetsmedierna. Analyserna visade att regeringssidan verkade ha lättare att få ut sina frågor i nyheterna, utan att behöva gå omvägen och använda nyheter i tidningar och TV som argument i parlamentet.
Om vi ska slutföra dansmetaforen beror styrkeförhållandet mellan medier och politiker därmed på om man dansar ”regeringsdansen” eller ”oppositionsdansen”. Regeringen kan alltid styra dagordningen i större utsträckning än oppositionen.
Det som regeringen vill prata om kommer i tidningen och styr i stor utsträckning den politiska dagordningen. Oppositionen måste å sin sida mer lita till att det finns nyheter att knyta an till för att få upp frågor på dagordningen.
Det blir ett slags maktbalans, där regeringssidan kan styra mer själv, men där oppositionen kan utnyttja nyheterna för att påverka den politiska dagordningen. Men mina holländska kolleger visar också att det finns en dold maktförskjutning över tid.
De nyheter som oppositionen refererade till var allt oftare planterade av särintressen och PR-konsulter. Utredningar, rapporter och upprop från olika grupper letar sig in i nyheterna hamnade med tiden allt oftare i parlamentsdebatter.
Tangometaforen har därmed sina begränsningar. Det är ju en pardans, medan dansen kring den politiska dagordningen verkar ha blivit en dans mellan minst tre olika parter – politiker, journalister och olika särintressen. Jag har faktiskt ingen aning om vad en sådan dans kallas. Tango för tre?
Bengt Johansson
professor, Göteborgs universitet
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86