Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Krönikörer 2011-12-16 | Uppdaterad 2011-12-15
Ah, det är som på Maggie Thatchers tid. Storbritannien är åter officiellt EU:s upprorsmakare, besserwissern som egentligen inte vill vara med och gärna talar om för alla andra varför deras klubb är dömd att misslyckas. Fast för säkerhets skull är Storbritannien nu som på Thatchers tid med på ett hörn.
Under 13 år i USA upplevde jag mycket uppbragthet över politiken och politikerna. Folk tyckte att Bill Clintons affär med Monica Lewinsky var osmaklig. De ifrågasatte på George Bushs intelligens. De ordgjorde sig över senatens mest kejsarlika medlemmar. Men nästan ingen tvivlade på att de folkvalda i Washington företrädde just dem.
Bryssel är förstås inte Washington, men sådan cynism som britterna riktar mot EU har jag inte sett någon annanstans. ”Byråkrati”, är folks första reaktion. ”Varför ska vi vara med i en union som vi inte har valt och som vi inte kan påverka?”
Storbritannien får visserligen, tack vare Thatcher, pengar tillbaka från EU, så medlemskapet är relativt lönsamt. Men som det heter i sången – ”can’t buy me love”. Kanske är det med Storbritannien och EU som med kärleksrelationer – har man inget gott att säga varandra är det lika bra att man gör slut.
David Cameron visste han att hans beslut att stå utanför det nya mellanstatliga avtalet skulle falla i god jord hemma. Det har det gjort. I en ny opinionsmätning säger 70 procent av landets invånare (som ju kan vara britter eller ej) att de vill ha en folkomröstning om EU-medlemskapet. Hälften av de tillfrågade vill gå ur EU. Undertecknad har denna vecka genomfört en egen informell opinionsmätning.
"Jag har alltid haft svårt att förstå hur en union av länder, vart och ett med ett eget politiskt system, egna kommersiella strukturer och egna traditioner, kunde komma till”, sade en, en ingenjör i norra England. ”Och det är ännu svårare att förstå att den har överlevt så länge. När den var baserad på handel fanns det väl någon chans att den skulle överleva, men när det är politiker som styr är det en katastrof vi alla vet skulle inträffa.”
Till och med Boris Johnson, den slarvige men briljante borgmästaren av London, som själv har siktet ställt på Camerons jobb, ger sitt bifall. Anledningen att EU:s ledare är så arga på oss är inte Camerons ”veto” utan att vi hade rätt om euron, förklarade han i en debattartikel häromdagen. En tanke: kan det vara med EU som med löntagarfonderna? Som Kjell-Olof Feldt i all hemlighet diktade:
Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Kan det vara så att euron egentligen är ett projekt även dess mest hängivna anhängare inte riktigt tror på, men som de måste stödja nu när de baxat den ända hit? Och det är klart, någon måste ju rädda euron.
En eurokrasch är dålig även för Storbritannien. Eurokrisen har dock kommit mycket lägligt, för landet har länge velat se över sitt förhållande till EU. Kanske kommer britterna att få betala för sin sturighet.
Men faktum är att Storbritanniens hållning, hur irriterande den än må förefalla, är logisk. Stöder man inte en organisation ska man inte delta i den.
Elisabeth Braw
Senior reporter, Metro International, London
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
