Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Krönikörer 2009-02-10 | Uppdaterad 2010-10-19
Om man säger att utropandet av den israeliska staten i maj l948 hälsades med sympati i Sverige, så är det ett återhållsamt sätt att beskriva saken.
Från delvis skiftande utgångspunkter togs den judiska staten emot med en sympati och värme, som enbart i sällsynta fall letar sig så långt bort i världen.
Nästan alla kunde enas om att den nya statsbildningen var en humanitär och historisk nödvändighet för att säkerställa framtiden åt spillrorna efter den europeiska judeförföljelsen. Ett demokratiskt experiment i en efterkolonial och efterbliven del av världen motsågs med spänning.
Till dessa motiv kom andra, mer specialinriktade: kristna som såg staten Israel som Guds eget finger riktat in i l900-talet, eller socialister, för vilka kibbutzerna innebar det synliga beviset för att deras ideologi kunde genomföras i god demokratisk ordning, underifrån.
För den svenska socialdemokratin under Tage Erlander blev solidariteten med Israel en hjärtesak, låt vara de första åren irriterad av den judiska Sternligans mord på FN-medlaren Folke Bernadotte. Engagemanget för Israel nådde långt ut i rörelsen. Unga viljor entusiasmerades av Israels sak, hos den kristna broderskapsrörelsen löpte här två traditioner samman, även om den inte utan vidare accepterade de nya gränserna som utslag av Guds vilja. Ett folk utan land byggde upp ett land utan folk – ett annat folk, som blev utan land, sågs som dolskt, föraktligt och farligt.
Men det kom till omtänkande, hos de flesta åren efter sexdagarskriget l967 och den israeliska ockupationen av västra Jor- danstranden. De palestinska araberna trädde fram med territoriella, och som det nu uppfattades rimliga, anspråk.
Denna mödosamma process – att tvingas revidera sina käraste föreställningar hör inte till det lättaste här i världen – skildras ur skiftande upplevelsevinklar, alla dock socialdemokratiska, i en nyutkommen antologi, Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan med Ulf Bjereld och Ulf Carmesund som redaktörer (Hjalmarson & Högberg).
Boken har intresse för fler än socialdemokrater, särskilt som meningarna bryts i väsentliga avsnitt av debatten. Utöver en likartad, av bister erfarenhet påtvingad förflyttning av egna positioner och preferenser belyser boken den nu aktuella situationen, givetvis med undantag av de senaste veckornas tragiska crescendo i Gaza.
Det blir ett antal berättelser, bland vilka förre Broderskapsordföranden Evert Svenssons lakoniska summering av 37 års resor i regionen biter sig fast: ”Allt har bara blivit värre”. Myc-ket känns igen från kapitel till kapitel, annat spretar välgörande nog åt olika håll, från synen på Hamas som en part att resonera förnuftigt med, som de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah visade sig vara, till en benhård rörelse på den islamiska sharia-lagens grund.
Inte heller den svenska socialdemokratins hållning är en gång för alla given, det visade statsminister Göran Perssons israelvänliga hållning. Den kritiseras i olika tonarter av flera av de åtta författarna, bittrast dock av förra statsrådet Pierre Schori. Denne låter förstå att om Persson hade sänt förre utrikesministern Sten Andersson som sin emissarie till Yassir Arafat kunde det ha varit fred i regionen nu.
Det skall Mellanöstern till för att väcka sådana känslor. Antologins redaktörer har heder av att de inte lagt locket på.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86