måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Krönikörer 2010-03-17 | Uppdaterad 2010-03-17
Jag minns hur jag studsade till. Jag kom bryskt och omgående upp ur den svacka som efter ett tag alltid inställer sig vid läsning av tunga utredningar.
Mängdutlämning av uppgifter från telebolag till polisen kräver ingen domstolsprövning. Denna ordning är otillständig, menar Nils Funcke.
Där stod som i eldskrift, svart på vitt, att polisen under år 2004 fick ut uppgifter om telekommunikationer i 4.000 fall. Det var fyra gånger så mycket som jag visste att riksdagen får rapport om från regeringen varje år.
Med åtskilliga frågetecken var det bara att tröska vidare med en annan statlig utredning där jag fann att under 2006 lämnades uppgifter ut i 8.000 fall. Genom lite luskande med en sittande utredning fick jag klart för mig att ökningen bara fortsatt och var uppe i 10.000 fall 2008.
Det tog ett tag innan jag begrep skillnaden. Denna okunskap delade jag för övrigt med flera av ledamöterna i riksdagens justitieutskott som inte ens kände till massutlämnandet av uppgifter.
Det är skillnad mellan de fall, förra året runt 1.300, som rapporteras till riksdagen och de som oftast bara nämns som bisatser i utredningar. De fall som rapporteras till riksdagen klassas som ”tvångsmedel” och gäller – utöver vem som ringt vem, när och varifrån – som regel även vad som sagts. De mångdubbelt fler fallen handlar endast om kommunikationsuppgifter och aldrig om själva innehållet i samtalen eller e-breven och faxmeddelandena.
Integritetskränkningen är förvisso större när polisen kan lyssna eller läsa själva innehållet i kommunikationen. Men även uppgifter om vem som kontaktat eller försökt kontakta vem, varifrån och hur länge samtalen varat utgör ett intrång i den personliga integriteten.
Det finns ingen anledning att betvivla värdet av teleuppgifter för att klara upp brott. Visserligen känner brottslingar till polisens möjligheter men merparten är gudskelov så korkade att de använder mobilerna ändå. Till det kommer att med uppgifterna kan brottsoffers vägar och kontakter kartläggas och möjliga vittnen kontaktas.
Lagringen av teledata har resulterat i en lika intrikat som infekterad politisk debatt. I riksdagen är konfrontrationen total mellan justitieminister Beatrice Ask (M) och de rödgrönas justitieministerkandidat, Thomas Bodström (S).
– Nu har du en svart tunga, Beatrice Ask, om du sträcker ut den, sade Bodström i en riksdagsdebatt i februari för att nu ge ett smakprov på tonläget.
Mellan socialdemokraterna och skeptikerna i miljöpartiet och vänsterpartiet pågår en dragkamp som det verkar som om Thomas Bodström kommer att ta hem.
Någon avgörande skillnad mellan regeringen och socialdemokraterna är svår att skönja. De anser bägge att polisens behöver dessa uppgifter. Sannolikt har de 10.000 uppgifter som lämnades ut för några år sedan ökat och kommer att fortsätta att göra det åren framöver. Men för att det ska finnas några uppgifter att lämna ut förutsätter det att telebolagen tvingas spara uppgifterna i sex eller kanske tolv månader.
När det gäller mängdutlämnandet krävs ingen domstolsprövning. Polisen vänder sig helt enkelt direkt till telebolagen utan att passera domstolen. Här görs ingen prövning utan bolagen har bara att acceptera polisens påstående att uppgifterna behövs och gäller ett allvarligt brott.
Som alltid när det gäller lagar uppstår konflikter mellan olika intressen, i det här fallet mellan värnet av den personliga integriteten och brottsbekämpningen. Dagens ordning negligerar i princip helt integritetsaspekten. Ordningen är otillständig och det kan starkt ifrågasättas om den inte strider mot regeringsformens regler för vilka åtgärder som anses acceptabla i en demokrati.
Att låta pendeln helt slå över och beröva polisen möjligheten att använda teleuppgifter skulle vara förödande för brottsbekämpningen. I förlängningen skulle det undergräva tilltron till samhällets förmåga och ambition att bekämpa brott. Frågan är hur en svensk ”lagomlag” ska se ut?
En rimlig avvägning vore att ålägga telebolagen att spara teleuppgifterna ett halvår och kräva domstolsprövning innan någon utlämning över huvud taget får ske.
Visst skulle det öka belastningen på domstolarna.
Men menar regeringen och riksdagen allvar med förslaget att i lag starkare poängtera värnet av den personliga integriteten, är det bara att konstatera att integritet kostar och måste tillåtas kosta.
Nils Funcke
journalist
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
